Otto, 8

Otto är åtta år. Han tycker om att sova i sina grårutiga kalsonger och med välling i en thermosmugg bredvid sängen.
– Så slipper ni bli väckta när jag vaknar mitt i natten, säger han till mamma Ilse och pappa Peter.
Vällingen är nästan alltid urdrucken när Ilse kommer och purrar honom klockan halv åtta.
– Men om det kommer något stort och starkt, då vet ni att jag kommer till er! säger han.
Mamma och pappa säger att han får komma när han vill.

En natt kryper han darrande ner i sängen hos Ilse.
– Jag drömde att jag föll! Det var så otäckt!
– Det är minnet av när du bodde i träden för miljoners miljoner år sedan. Ta tag med svansen nästa gång! tipsar Ilse.
De resonerar vidare om detta långa, stora minne tills Otto somnar tätt intill sin mamma, nöjd med att ha varit en apa.

En annan gång vaknar Peter och Ilse av att Otto vrålar skräckslaget från sin säng. De lufsar iväg och sätter sig hos honom.
– Jag drömde att jag drunknade i något som inte var vatten! Jag gapade och gapade och det gjorde ont i bröstet, säger han skärrat.
Ilse smeker hans arm, säger:
– Det var ett minne från när vi levde i vattnet för miljarders miljarder år sedan. Från när vi var modiga och klev ut ur vattnet, upp på land. Tänk dig det första andetaget! Vilken skräck!
Otto tar små glupande andetag. Han gillar ord som ”modiga” och ”skräck”.
– Och kom ihåg att den bragden gjorde du om när du föddes för åtta år sedan. Varje bebis gör det när han kommer ut ur mammas livmoder, upp på land, lägger Peter till.
– Livmodern är väl på land? säger Otto tveksamt och tittar på navelregionen hos Ilse.
– Jo, men det är vatten i den. När det är en bebis i den är det också vatten i den.
Otto ligger på rygg och stirrar i taket. Eller först spärrar han upp ögonen, sen blir de mindre och mindre. När Ilse och Peter tror att han somnat, säger han mycket tydligt:
– Jag tycker det är bra att vi klev upp ur vattnet. Vilka skrynkliga fingrar vi skulle ha annars! Och tår och kroppar och snoppar! Och så vore det svårt att hålla på med hobbies. Som att måla med vattenfärg.
– Mmm, säger Ilse och Peter.
Ottos andetag blir djupare och djupare. Ilse och Peter tar varandra i handen och går in till sig.

(Utmaning: skriv om att utveckla)