Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 12 mars 2018

Min årskull


Jag hör till de vanliga i min årskull. Jag kan spela schack men inte cykla. Jo, jag kan cykla litegrann men inte som förr. Armarna har jag i alla fall i behåll. Det har inte Alahm. Hon var också med i striderna. När hon spelar schack, instruerar hon motståndaren hur hen ska flytta åt henne.

Det ser klumpigt ut när jag cyklar. Det gäller många i min årskull. Våra benproteser är taffligt gjorda. Trä och breda gummiband. Gummibanden går sönder hela tiden. Ibland tänker jag på Pistorius, också i min årskull men ute där i den stora världen. Han sprang som en vind han, utan fötter. Sen mördade han sin fru. För oss är det tvärt om. Många av oss har dödat många, sen blev vi sittande här med våra halvdana träben.

Vad jag vet finns det bara ett schackspel i byn. Det finns här, där jag sitter just nu, på caféet. Det är rejält och ålderdomligt. Den svarta damen har tappat huvudet.

En del har inte dödat alls. Bara trampat på en mina ute på fälten. Några ville döda, de flesta ville det inte. Det är olika det där. Något händer med en när man dödar sin första människa. Det lättare sen men man har förlorat... vad ska jag säga. Man är som en regnbåge med bara en färg.

Nu säger Alahm ”dam diagonalt åt vänster tre steg”. Hon brukar vara skicklig, Alahm, men nu tycker jag att hon tar ut damen väl tidigt. Jag har väl missat något. Jag för hennes dam. Jag vet absolut inte vad hon vill.
– Vad vill du, säger jag skämtsamt.
Sånt brukar man verkligen inte prata om under ett parti.
– Jag ville ha barn, svarar hon snabbt. Ha barn, hjälpa föräldrarna på fälten... Mycket ville jag.
Jag menade ju schacket.

– I väst använder de munnarna och fötterna, säger jag för det har jag sett på YouTube.
– Det är i väst, det, säger hon. Dra nu.

(Utmaning: vanliga)

söndag 11 mars 2018

Mötet


Du vet inte varför tårarna har kommit. Kvällen är helt ordinär men inte kylan. I tolv minus sitter du på bänken invid skogsstigen, Snön tycks tränga igenom ullkappan. Du kommer att bli blöt i baken sen, när du kommer hem. Nu kalla, blöta tårar på kinderna, tårar av intet värde, eftersom du inte känner deras föremål. På en bänk i en natt efter slit kan det kännas ödsligt.

Nu ser du i yttre synfältet en hund som kommer spankulerande uppför backen mot dig. Säkert en av Lisbeths tollare. De brukar gå lösa och färgen är den rätta. Djuret har stannat alldeles nära. Du vrider långsamt på huvudet.

Det är ingen hund. Det är en räv, smäcker och grann. Avståndet är inte tio meter. Du betraktar djuret, det betraktar dig. I flera sekunder befinner ni er i den positionen. Dina fingrar är slutna kring en hundgodis i fickan. Kanske är det därför du blir barnslig och med en del av dig tror att natten är magisk och räven ska komma fram, toppig nos i din hand. Det var de sagorna du tyckte var bäst och rymden tätnar omkring er.

Men efter några andetag är det över, räven samlar sig och tar till flykt upp mellan flyttblocken. Själv kan du inte minnas var du var. Tårarna har sinat, i stället har en varm glädje flyttat in strax under hjärtat.

– Varför fotade du inte? frågar maken när du kommer in och berättar.
Ett minne av smärta uppstår men du bara ler. Maken förstår inte allt men det gör ingenting. Du har hängt av dig kappan och rumpan är inte blöt.

(Utmaning: grann)

lördag 10 mars 2018

Ängel på besök


– Vad behöver du?
Hennes röst så vek i telefon.
– Men orkar du verkligen idag? frågar jag.
– Jag repar mig. Bara litet trött just nu, när jag har jobbat hela dagen. Säg vad du behöver!
– Jag tar med allt jag behöver.

När jag kommer har hon ändå brett ut några kammar i olika stadier av nedsmutsning på en frottéhandduk, tillsammans med en diskutabel liten sax och en flaska spray. Jag leder henne till badrummet för att tvätta hennes hår.
– Så du har jobbat idag?
– Neej. Idag var jag ju i Tyskland.
– Hmm.
– Det är så synd om Angela Merkel. Jag hjälpte henne litet.
– Men vad bra!

Hennes hår är det yngsta på henne. Friskt och brunt, inte det minsta sprött.
– Kom ihåg virveln därbak, säger hon när hon är tillbaka i stolen och sluter sen ögonen.
Visst. Jag kan hennes hår som min egen ficka. På hennes ögonlock ett svagt ådernät. Jag lägger upp mina egna grejer.
– Barna var jobbiga idag.
– Barna?
– I skolan, förstås. Har du glömt att jag är lärare?
Jag hummar uppmuntrande.
– Jag fick med mig två hem som jag skulle passa men jag har tappat dem.
– Det var synd.
– Jag borde sluta ta på mig sådana uppdrag. Jag kan ju inte springa efter dem längre.
Hon har ett nätt litet huvud och en bra stödpermanent. Att klippa är en dröm. En dröm om när jag kunde jobba, innan axlarna la av. Nu är det bara henne jag klipper, och sonen.

– Jag har inte bakat, säger hon dröjande när vi sen ska fika. I högra skåpet finns några kakor.
Jag vet hur härskna hennes havrekakor är.
– Jag tog faktiskt med mig något, säger jag och dukar upp.
Kaffet har jag redan satt på.
– Åh, Budapest! säger hon.
Det säger hon varje gång. Det är Budapestbakelser varje gång.
Hon är så söt i sin nya silhuett.
– Du ska duka för tre! säger hon och synar bordet.
– Men vi är ju...
– Vet du inte det? Man ska duka för en extra, för det kan hända att man utan att veta om det får änglar som gäster.
Nu ler hon stort, som förr, säger mjukt:
– Fast idag tror jag att det är du som är ängeln. Tack, o, tack, Birgitta.

Vid kaffebordet får samtalet bättre landkänning. Vi gör det vanliga, går igenom alla gemensamma släktingar och vänner. Allt hon säger låter trovärdigt och det spelar ingen roll om det är sant, det viktigaste är omsorgen, om varandra och om de frånvarande.

Innan jag ska gå smyger jag med mig hennes kammar in på toan och tvättar dem grundligt, lägger dem tillbaka på handduken för att torka. Puss och kram och ut i livet. Hon har gjort mig glad och vemodig, mest vemodig men också glad. Det är något i hennes närvaro som är så upplyftande. Och idag gjorde hon mig till ängel.

(Utmaning: tar)

fredag 9 mars 2018

Fria II



Direkt fortsättning på Fria från igår:

Då hade hon ringt honom sjutton gånger utan svar. I sms:et stod det helt enkelt: ”Sorry, baby. Jag känner inte för att prenumerera längre, det finns ju lösnummer”. Hon ryste av vulgariteten och knappade på mobilen innan hon tänkt: ”Är det ditt sätt att ta ansvar?” ”Du ville inte när det var vår. Ditt ansvar. Inte när det var sommar. Ditt ansvar.” Smileysarnas tid var förbi. ”Var vuxen. Det handlar om ett barn nu!” skrev hon uppbragt. Sen fick hon vänta, Han skrev ingenting på två timmar. Hon ägnade sig darrande åt en komplicerad lammgryta. När hon smakade av med litet tomatpuré kom svaret. ”Jag tar mitt ansvar för barn som är mina.” Hon höljde sig i en mantel av självrättfärdighet och frågade vad han insinuerade. ”Sen jag hade testikelcancer för åtta år sedan är jag inte längre fertil.” Hon stirrade länge på sin skärm.

Det är åter vår. I en backe full med gullvivor ser vi henne. Hon böjer sig leende mot det lilla barnet i bärsele på hans bröst. De pratar ofta om det svåra, som knappt är läkt ännu. Det som slutade med ett DNA-test när Elvira föddes den 8 mars.
– Tänk att pappa inte trodde sig ha kraften! säger hon nu till flickan men förstås mest till honom.
Han ler mosigt. Det är svårt att tänka på månaderna när hon burit och han tjurat. Han ryser. Att hon inte gjort abort! Hon som inte ens ville ha barn. Det var ju därför han friat utan att berätta om sin belägenhet.
– Du, säger han och stryker henne över håret.
– Mm.
– Kan du tänka dig att ta mig till din make?
Det tar ett ögonblick som är alldeles för långt. Så säger hon:
– Mm.

(Utmaning: vår)

Tack, Ethel och Söderbönan, för bistånd med texten!

torsdag 8 mars 2018

Fria


Det var Alla kvinnors dag och han friade. Hon hade inte tid, för systerskapets skull. Det vart sommar och havssvalkat vitvin i sittbrunnen på Prudentia. Nu sa hon bara, när han frågade, ”Carpe diem”. ”Är det ett ja eller ett nej?” sa han men såg på hennes leende, hennes sätt att smörja på sig solliniment, att hon var fullständigt säker på honom och att hon menade ”nej”.

Hon blev gravid den natten i guppande koj men det visste de inte om. Framåt september kom hon med en ultraljudsbild, daskade den i bordet. ”Nu gifter vi oss, förstås,” konkluderade hon när han såg ut att ha kommit över chocken. ”Det är bättre för barnet, bättre för oss.” Han satt och fingrade på bilden. Hon var glad att det bara var en kopia. ”Nej, jag tror vi avvaktar med det,” sa han med sänkt blick.

Hon stirrade.
”Straffar du mig nu för att jag sagt nej förut?” ville hon fråga. Istället:
”Har du en annan?”
”Nej.”
”Men då så!”
”Nej.”

Förvirrad och med krockskadat självförtroende gick hon hem. Det hade inte blivit som hon tänkt sig. Ingen turturlycka, ingen brunn av ömhet, ingenting av det hon läst i följetongerna. Bara nej. Nästnästa dag kom hans sms.

Kära läsare, nu har du din chans. Jag vet vad jag tänker mig ska stå i sms:et men om du kan föreslå ett bättre innehåll, använder jag det i stället! Förslag i kommentarsfältet. Fortsättning imorgon.Tack!

(Utmaning: avvakta)

onsdag 7 mars 2018

Ytterligare instruktioner


Alltid när Beata sätter nyckeln i låset undrar hon vad hon ska möta. Mamma, förstås, men var? Och när? Det finns många världar innanför denna dörr, även om det för Beata alltid är samma plats, en ljus och öppen tvåa som luktar sötaktigt av gammal kropp. Mammas hem.

Hon kanske står bland kassarna och har packat färdigt. ”Nu ska jag hem! Pappa kommer och hämtar mig klockan två. Har han inte pratat med dig?” Eller ligger dåsig i fåtöljen: ”Jag var i Kathmandu med Lars Lerin nu i eftermiddag.” Eller så har hon tappat barnen hon skulle passa, eller så ska hon till jobbet. Eller så har hon helt enkelt smitit iväg i nattlinnet.

”Halloj!” ropar Beata.

Hon ropar alltid bara en gång. Idag är en sådan dag när mamma inte svarar. Beatas puls går upp litet men det är ingen fara.

Beata slänger kappan på uterullatorn som står innanför dörren men ändrar sig, hänger upp plagget på galge, rutinerna som besvärjelser. Även skorna ställer hon prydligt i hyllan, tassar in. När hon tittat i vardagsrummet och sovrummet ropar hon försiktigt ”mamma” men hon har stuckit, förstås. Det är bara att ge sig ut i snömodden och leta. På vägen ut öppnar Beata badrumsdörren.

”Det enda jag vill att ni ska veta är att jag inte vill dö ensam.” Det har mamma sagt många gånger. Nu sitter hon hopsjunken på toalettstolen men med huvudet vinklat bakåt. Det lilla ansiktet som en ung kråkas. ”Mamma!” säger Beata igen, går fram med nackspegeln från hallen för att se om det finns någon andning men hon har uppfattat det med en gång hon öppnat badrumsdörren. Det är över. Idag var den dag när det skulle vara över.

Inte förrän hon får tag på brorsan börjar hon gråta, samlat men flödande. Han gråter också. ”Så hon har fått upphöra med att vara till,” säger han oväntat sirligt och hon tänker på etymologin: arbetare som fick ta en paus för att höra vad husbonden hade att säga. Höra upp. Mamma har tagit en liten vilostund, medan hon lyssnar på ytterligare instruktioner. Man ser på det uppåtvända ansiktet att hon kommer att klara dem bra.

(Utmaning: upphöra)


tisdag 6 mars 2018

Kroppar i rörelse


Första vårdagen. Han visslar sig över Mariatorget, fötterna vet precis vart de ska. Själv ägnar han sig åt vinden och utsikten. Redan en massa växter på balkongerna på Rival. Många människor har stannat upp och släppt allt för att välkomna solen. Han nickar åt någon, hejar på en annan. Det här är hans kvarter.

I ett nu, mitt för statyn, stannar också han. Han ser något på en bänk: en kvinna i fyrtioårsåldern med röd täckjacka öppen för solvärmen. På bänken bredvid sig har hon brett ut en handduk med diverse plastburkar, en förpackning våtservetter och en ganska slemmig banan. Där är också ett barn, kanske en flicka, som väl är fyra. Han kan inte åldrar. Har inga barn. Men kvinnan har han känt.

Han nalkas henne, vet att han inte får. Frågar, fast det är absolut förbjudet:
– Känner du igen mig?
– Ja, säger hon högt och klart men letar i minnet. Bertil?
Han nickar.
– Och du är Rose-Marie.
– Sätt dig, säger hon.

Han står ändå kvar. Hon har blivit tio år äldre och är alldeles sig lik. Den höga pannan, kindernas välvning, kompakt och smidig kropp. Men i hennes ögon en stillhet han inte kan fatta och han saknar en desperation, manikerns vilda driv. Hon sitter och matar sitt barn med små korvbitar, avbryter sig lugnt för att föra bort en hårtest från barnets ansikte. Barnet geggar med något i en burk.
– Det var tvåtusenåtta på psyket på S:t Göran, säger Rose-Marie.
– Och tjugohundrasju och tjugohundrasex, i så fall.
– Mm. Tvåtusenåtta var sista gången.
Hon har rätt. Han såg henne aldrig efter det.

Han minns henne som en sjunkande. En begåvad, charmig ung kvinna som gett sig i lag med sjukdom och förödelse, ett lost case. Ut och in på sjukhus mellan vansinnesfärderna. Tvångsvård. Rymningar. Kraftig medicinering som ändå inte bet. Boendestöd och apodos. Tröstlöst mörker följt av uppblossande, genial förvirring. Allt det här försöker han paketera litet lämpligare och servera henne. Rose-Marie avbryter:
– Vi är alla kroppar i rörelse.
– Va?
Han förstår inte kopplingen och det ser hon.
– Du sa ”sjunkande”, förklarar hon. Det är klart att när du var min skötare och såg mig sist var jag på nedåtfärd i mani och depression. Du tog för givet att jag skulle hamna på någon imaginär botten. Men allt är statt i ständig förändring. Decennierna går så fort. Kroppar ändrar riktning – särskilt när man inte observerar dem! En statisk människosyn är ett otyg om man ska vara mentalskötare.

Hon säger det lent. Han vet att hon kan dra fram andra ”otyg” hos honom som skötare om hon vill. Han var så förtjust i henne. Ville rädda. Gick över gränser, då liksom nu. Det är så illa, att han vill gråta.
– Förlåt, säger han.
Hon böjer sig ned mot barnet som viskar till henne.
– Ja! Bra! ”På det sjunkande skeppet Shanghai”! Den kom du ihåg när vi sa ”sjunkande”!
De rabblar ramsan fortare och fortare. Han orkar inte mera, vinkar slappt och går. Länge tillrar två diskantröster i hans öra:

Sju sjösjuka sjömän
sköttes av sju sköna sjuksköterskor
på det sjunkande skeppet Shanghai

(Utmaning: sjunkande)

måndag 5 mars 2018

Samma gamla


Så har det varit: vi har bott i samma område, handlat på samma konsumaffär och inte sett varandra på månader. Inte förrän det lilla gruffet om garaget. Sen dess tycks vi styrda av samma klocka och samma kompass. Ett tillkämpat ”hej”, ögonens löfte om att lämna varandra i fred. Men vi hamnar på samma triviala ställen: i sophuset, i tvättstugan, mellan cornflakesen och honungen. Så nära. Jag noterar att hennes täckjacka har samma svaga doft som björken. En liten nickning. Detsamma till svar. Tills hon en dag säger, neutralt, inte ovänligt:
– Jag ser att du har börjat skriva igen.
Samma brutala väckningskänsla som av ett tvärnitande nattåg.
– Hur vet du det?
– RRS feed.
I samma ögonblick förstår jag hur enkelt det hänger ihop. För några år sedan, när jag skrev mycket på min ”litterära blogg”, som jag kallar den, gödslade jag med bloggadressen med samma frikostighet som en dyngspridare. Nu, när jag försiktigt börjar igen, har jag i min enfald inte tänkt på att jag syns för samma människor som förut, även de utanför den närmsta kretsen. Jag känner mig naken, rabblar samma ramsa igen och igen inuti: ”Vad har jag skrivit? Vad har jag skrivit?” Den kommer visst ut ur munnen också, för hon liksom svarar:
– Samma gamla, samma gamla.
Det får jag lov att suga på.
– Jaha, säger jag spakt. Samma gamla.

(Utmaning: samma)

söndag 4 mars 2018

39


Idag fyller hon år, min lillasyster. Hon älskar att fotografera sig själv.

Vi blev syskon för länge sedan, när min mamma tog sig an en skock ungar bortom oceanerna. Hon var vän med deras mamma som plötsligt dog. Pappan drack. Där stod de, tre små pojkar och så lilla Kumary. Den näst äldsta pojken blev skjuten i en buss i kriget sen medan de andra tittade på.

Det har blivit ett helt liv sedan dess. En man som slår och två fina flickor, så stora nu att Kumary kan jobba. Datorer är svårt, och engelska, men hon håller fast vid jobbet och vid lönen. Självständighet kan ändra allt.

Vi har inte setts på tjugo år, inte sedan hon var nybliven student och på uppmuntringsresa till Sverige. Det var när hon kom hem från den som hon rymde med honom, han som slår. Vad bröderna var arga på mamma då, som låtit Kumary komma hit och få idéer.

Lagom till födelsedagen lägger hon upp en ny profilbild på facebook. Det var längesedan senast, säkert nästan två månader. Bilderna av Kumary är loja och bleka, på alla har hon samma min, ett till intet förpliktande halvsmil, och ögonen är dunkla. Kommentarsfältet fylls snabbt av bekräftelse på hur vacker hon är. Jag orkar knappt gilla. De är intill förblandning lika, bilderna, utom i ett avseende: för varje bild är hon mera vit. Jag kan inte avgöra om det är smink eller något hennes kamera gör eller någon annan form av behandling men hon blir allt vitare, allt slätare.

Vi pratar aldrig men vi chattar ibland. Jag blir lika förvånad varje gång över att det finns en person där, viljestark och enveten. En kvinna som står upp för sina barn mot sin man. En dotter som djupt saknar sin svenska mamma när denna inte orkar slå på skype mer.

Jag längtar efter henne nu, efter en blandning av chattpersonen och den unga kvinna jag satt med och rensade jordgubbslandet en kall försommar för länge sedan, när hon var brun och litet rultig och skrattade med hela sig och när händerna for som lärkvingar när hon diskuterade.

Grattis, Kumary, på 39-årsdagen. Many happy returns!

(Utmaning: vit)

lördag 3 mars 2018

Signeringen


Du sitter i en kaskad av ljusfläckar. Sedan biblioteket skaffade discokula har inte de litterära aftnarna varit sig lika. Det har aldrig irriterat mig så mycket som nu. Jag är en ganska trogen gäst, gick på Torgny Lindgren – må hans själ vila i frid – men inte P O Enquist, Inger Edelfeldt men inte Maj-Gull Axelsson, inte Ranelid men en massa andra. Bästsäljare, förstås. Det är därför jag är så förvånad över din närvaro. Jag känner ingen som vet vem du är. Det är inte fullsatt heller, det är väl de verkliga habituéerna och så jag. Men du har gjort dig populär, skojat litet om esoteriska läror på medeltiden, berättat om när du mobbades i skolan, framstått som lärd och kreativ och ödmjuk. Nu är det sista läsningen. Med en gredelin fläck i ansiktet läser du den smärtsamma passagen i Honung som bo, där Lise blödande vandrar den långa vägen hem efter gruppvåldtäkten. Idag är första gången jag hör din röst. Jag gläder mig åt att jag inte behöver lyssna på innehållet, som jag känner så väl, utan kan koncentrera mig på kadenser och timbre. Mer än jag vill erkänna gläder jag mig också över signeringen, som börjar snart. Gläder mig och darrar. Munhålan har redan blivit torr.

I högar ligger Honung som bo, som är din senaste. Men jag har med mig mitt sönderfallande exemplar av debuten. Flötet. Det bästa jag har läst. Jag tycker att den klår Processen.

Jag ser till att hamna mot slutet av kön. Jag vill säga... Jag vet inte. Harklar mig. Kön går för fort. Jag släpper förbi ett par till men alltför snart står jag framför dig. Du är magerlagd med skygga ögon. Det vet jag ju om från bilderna på smutsomslagen.

– Åååå, säger du när jag kommer fram.
Du lägger ifrån dig pennan, tar emot den lappade boken, stryker över dess framsida.
– Har du följt mig så länge?
Jag nickar. Du bläddrar försiktigt.
– Det var trehundra personer som köpte den här boken. Trehundra!
Nu är dina ögon inte så skygga, du tittar in i mina, intensivt brunt.
– Tycker du om den? frågar du ogarderat.
– I stort sett, hör jag mig kraxa fram.
Det fortsätter, du säger vänligt att den har skavanker men också innehåller en del av det vackraste du skrivit. Det fortsätter men jag vill inte stå kvar en sekund. När du inser att du inte får mer ur mig, suckar du. Din penna raspar.

(Utmaning: stort)

fredag 2 mars 2018

Krökt rum


”Plopp.” Solen. Hettan. Tryckimpregnerat trä mot låren. Marlenes randiga blus har små, små veck, så ränderna blir ännu tätare uppe vid halsen och sen strålar ut som en solfjäder nedanför. ”Plopp.” Vi har inte klätt av oss, för att vi inte riktigt törs. ”Plopp, plopp.” Marlene pratar konstigt, som vanligt. Hon pratar om rumtiden – ”plopp, plopp” – och om tunga grejer som böjer av rummet. Ja, böjer av rumtiden, men böjd tid är ju svår att tänka sig. ”Plopp.” Lite lättare med ett krökt rum.
– Och nu menar jag inte ett rum som ditt eller mitt. Det här är också ett rum!
Hon sprider ut armarna och ser ut som en spindel mot solen. ”Plopp!” Jag tittar på stranden och alla tuttarna och de gamla omklädningshytterna, tittar utan att se. Marlenes förmåga att visualisera har mamma pratat om. Pappa kallar det förmåga att snacka skit. ”Plopp, plopp, plopp, plopp.”

Marlenes förmåga att suga upp kunskap som en disktrasa.
Marlenes förmåga att drömma mardrömmar.
Hennes förmåga att fråga.
Att bry sig.
Marlene.

Hennes största undran är om allt fortsätter hela tiden eller om det tar slut en gång. ”Plopp, plopp.” Det har hon viskat till mig en gång och hon verkade helt förstörd när hon viskade. Jag tycker inte det spelar så stor roll. Så mycket förstår jag, att jag vet att det handlar om årtriljarder innan universum, tja... ”Plopp.”

Snabba barfotasteg bakom oss på bryggan. Det är mamma som kommer fram.
– Mikael! Marlene! Sitter ni här som två mumier? Varför har ni inte tagit på er badkläderna?
”Plopp!”
– Mikael! Snälla, sluta nu med det där eviga stenkastandet. Det hörs över hela stranden! Det är fruktansvärt störande.

(Utmaning: evig)

torsdag 1 mars 2018

Den gamla fotografen


I en annan tid men på samma buss hälsade mig medpassagerarna stumt på morgnarna med den bästa bild jag tagit dagen innan, ty den hade sin givna plats på ortstidningens förstasida, den som de hade vända framåt när de girigt bläddrade i dagens blad. Nu sitter de med böjda nackar och blekt belysta ansikten, som anemiska noviser, och alla har i sina telefoner teknologi för att ta dagens bästa bild.

Och de gör det. Allmänheten gör det. Vi har knappt en notis som inte är bildsatt med en helt passabel bild som någon tagit. Och framsidans nyhetsbild är oftast tagen av en privatperson som uppfyllt bildjournalistikens första inofficiella motto: ”Kom för sent – så tidigt som möjligt!” Det är ingen match när alla har en kamera i fickan.

Jag scrollar på vår webbplats. Förstasidesbilden är faktiskt min idag – en seriekrock i dåligt ljus men i fågelperspektiv. Snuten bjöd på helikopteråk. Bilden är inte dålig, inte bra. Så känns det för det mesta men jag har börjat förlora den där lilla, lilla adrenalinskjutsen: ”Gör det bättre idag!” Snarare har jag fått slutarfobi. Avtryckarångest. Jag är bildproffs i en totalt bildsatt värld och mina händer darrar inför att greppa ett kamerahus.

Jag är så rädd för kreativitet. Så less på vinklar så nya, att de var gamla redan på sextiotalet. Rädd för att gå nära, för att låta bilden tala, för att ta fram det nakna och levande. Om jag bara kunde lämna in. Slippa ta en bild till. Gagg-gegga med fingerfärg eller gå en kurs i makramé.

Snart kan jag inte ta en bild mer, som händerna skakar. Det är därför jag inte gått tillräckligt nära på seriekrocken. Händerna darrade för mycket när jag var så nära – ja, zoomat, faktiskt – att jag hade bilden i sökaren. Den gick inte att beskära fram. För mycket brus.

Det är inte bara jag som ser det.

Och nu menar jag inte ens kollegerna. De har försvunnit för länge sen. Det är stryp-tider i tidningsvärlden. Alla reportrarna går med eget foto. Många gör det bra. Andra lär sig tänka foto på kurserna jag ger dem. Såga, såga på den gren man sitter på.

Fukt på kinderna. Den stelnar isigt när jag släntrar den korta biten från Borgmästartorgets busshållplats till redaktionen. Jag vill gå en helt annan väg. Jag vill lära mig sy gardiner. Mina ögon sprängs av alla bilder och icke-bilder jag ser. Nu kliver jag upp de tre stentrappstegen, smiter in i det enda kontorsrum som numera utgör fotoavdelningen. Metodiskt börjar jag blockera dörren inifrån med stolar, bord och skåp.

(Utmaning: gamla)

onsdag 28 februari 2018

Kärlek mellan främlingar


Jag plockar fång av kamomill bakom ladan. Kamomill är faktiskt ännu vackrare än baldersbrå. De toppiga mamillerna, skyarna av vitt. I ett kockumskärl för såpa får den hänga välkomnande på dörren. Den kommer att lysa i natten, när du redan är här. Nu är det inte länge kvar och allt är redo, pepparroten riven, färskpotatisen i vatten och i ugnen en gädda, så fin som den kan bli på sommaren. Smör skirar man på nolltid och jag kom inte på någon bra sallad, det blir många gröna blad och mild vinägrett.

Nu kommer jag på mig själv med att slå potatisplattan av och på, av och på. Potatisen får ju inte stå och vänta. Kanske var jag dum som ställde in fisken nyss? Men den tar ju nästan en timme. Jag kan ta ut den igen. Ska jag göra det? Kan vi slå ihjäl en timme med att tomprata och ta en sväng runt stället, kanske ner till sjön? Men potatisen måste ju på i mellantiden? Inte förrän i denna osäkerhet blir jag medveten om hur minutiöst jag planerat och att handflatorna har en hinna av fukt.

Ett halvår nu. Det har inte gått en kväll utan att vi nattat varandra, dunkla vinkningar in i telefonernas skärmar. Inte en dag utan att vi lärt känna varandra bättre. Inte en vecka utan att jag har fått ett nytt boktips, en ny insikt, förnyad längtan men också förnyad ro: ja, mellan varven har jag känt en sådan förtröstan på denna kvinna som jag aldrig sett. Kärlek mellan främlingar är faktiskt ännu vackrare än när man känner varandra har jag tänkt men det är ju avigt. För jag känner henne så väl. Allt vi berättat för varandra i text! Men i denna stund är det borta. Hon är fullständigt främmande och jag är rädd och femtiofyra år och har inte mina naglar sorgkanter också?

Nu hör jag en bil i kurvan nere vid Janssons...

Nu dyker den upp, en röd Fiat Panda. Hon parkerar och stiger ut, tar en korg från passagerarsätet, kommer emot mig, stor och blommig, och jag går emot henne, kaos i bröstet men jag känner att jag ler mycket stort i alla fall. Handsvett? Vad vet jag om handsvett? Vi kramas som två syskon som nyligen räddats ur ett sönderbombat hus. Sen ser vi varandra länge i ögonen. Hennes sminkfria ansikte. Hon är faktiskt ännu vackrare än på bilderna hon lagt upp. Hand i hand går vi upp mot huset.
– Å, baldersbrå! utbrister hon på håll.
– Bättre upp, säger jag. Kamomill!

(Utmaning: är faktiskt ännu vackrare än)

tisdag 27 februari 2018

Utanför


Det är i bröstet det känns som om jag sprängs och då måste jag ut. Jag vet att man aldrig sprängs. Att det bara känns så. Att kroppar står ut med mycket mer än till exempel glas och, faktiskt, kastruller. Det sista jag hör är pappa som ropar efter mig i trappan. Det är minus tolv ute. Omkring mig dunsar vante, vante, mössa. Det vore idiotiskt att inte plocka upp dem och inför pappa behöver jag inte bevisa något.

Och det är galet kallt. Blåsten slänger drivor av snö från grenarna men jag är utanför och jag är trygg. Jag kan gå till Astrid. Det är bara ett kvarter. Jag sprängs inte, jag är inte utsatt, varför känns det då så i bröstet? Som om mamma är ett hemskt hot?

Hon vill bara väl, brukar pappa säga och jag svarar att det inte spelar någon roll. Jag kan inte förklara vad som är fel för jag vet det inte riktigt men vad hon än pratar om är det fel. Läxor och killar och kompisar. Som om hon vill vara jag? Det, men inte bara det. Det är som om jag inte har några håligheter, som om jag är en mark för henne att trampa omkring på. Det är då jag känner mig sprängd.

Hos Astrid får jag varm choklad. Jag önskar att hon vore missbrukare, säger jag ner i koppen. Varför då?? undrar Astrid. Då kunde jag hamna i fosterhem. Hon är inte missbrukare, inte det minsta. Hon är pedagog och nämndeman och jag kommer att ha henne i fyra år och sextiofyra dagar till. Men nu är jag i alla fall utanför, trygg hos Astrid. Och utanföret är så mycket större än innanföret; när man sitter med en kopp choklad är utanföret nästan hela jorden. Tanken läker bröstet, får axlarna att hasa ner. Men ändå är det tungt att tänka att man har femtio månader till av flykt.

(Utmaning: utanför)

måndag 26 februari 2018

En gång när jag var konstnär


Det var en gång när jag var konstnär och hade en utställning på Galleri Hos Mej. På vernissagen tyckte alla att mina figurer var för små. ”Hon jobbar mest i ben och horn”, sa Annika, galleristen, och det var förstås alldeles sant. Jag skulle ha tänkt på att det inte borgade för några kollossalformat.

Det var en lördagseftermiddag, så Annika skickade ut Eskil till Clas Ohlson och han kom tillbaka med två papperskassar fulla med förstoringsglas. De som inte redan hade gått var nöjda. Ett par besökare kom och pratade med mig om mina figurers ensamhet och längtan.

De som inte hade kommit var pressen. När de kom var det bråttom, bråttom. Jag hann inte se dem under de minuter de var där. De intervjuade Eskil och tog en bild av honom och berget med förstoringsglas, som nu var placerat på ett gigantiskt glasfat vid ingången. En närmare blick på vår tid var rubriken i måndagens blad.

Eskil bad mig om ursäkt sen men det gjorde inte redaktörn. Han gick rätt långt efter det, Eskil, har haft separatutställning i Stockholm med sina objekt. Jag övergick till att jobba i tänder. Det är inte lönsamt men jag har ställt ut mina verk bakom reflekterande skärmar på socklar i badhusentrén. Emalj är ett härligt material. Jag karvar ut apokalyptiska scener. Min favorit är fyra ryttare i ett hav av plast som jag förfärdigat av muständer. Ett har jag lärt mig: jag har väldigt bra syn.

(Utmaning: staty)

söndag 25 februari 2018

Tapper i Antwerpen


Demonstrationerna får vi alltid höra om per telefon. Det är litet hysch-hysch för att förhindra att infiltratörer kommer och saboterar.

Även den här gången är demonstrationen på Schumantorget. Klockan tio en tisdag. Inte en suck, alltså, att komma samma dag, fastän flyget från Bromma går i ottan. Jag bokar in måndagsmorgonen, skämselbilligt, med retur på tisdagkvällen. En hel dag i Bryssel. Vara turist. Gå mellan fiken.

Men nej, när jag sitter och ska boka Air bnb kommer jag på att jag har mitt livs chans! Snabbt räknar jag ut att det är ungefär tjugo år sedan Phil nämnde ett tryckerimuseum i Antwerpen – det bästa museum han varit på, sa han då, och jag litar på honom. Dessutom är jag torsk på trycktyper och papper, häfttråd och fileter; bokhantverk i vid och snäv mening... så jag bokar natthärbärge i Antwerpen och känner mig som en fjortonåring som har gömt sitt första cigarrettpaket.

Och som jag gläder mig den dryga månad som är kvar! Demonstrationen, som är viktig och rolig och bra, bleknar trots det till ett sidoåtagande när jag ändå är i Belgien. Mitt liv delas upp i ett före och ett efter, med måndag den nionde som en gnistrande diamant i mitten. Så sällan som jag gör något som jag vill så mycket!

Måndag. Väckarklocka. Taxi. Väntan. Avfärd. På centralstationen i Antwerpen finns en liten turistbyrå med en tilltalande kvinna i. Jag tilltalar den tilltalande, andlöst säger jag: ”tryckerimuseum!” och blir genast omskakad, för jag ser henne skina upp och stelna i begravningsmin samtidigt.
– Du menar Museum Plantin-Moretus... Det är mitt favoritmuseum!
Jag slappnar av igen och börjar babbla... hört om i tjugo år... måste se... längtat i månader...
Hon veckar sin panna, drar fram en karta och gör en cirkel.
– Men du kan inte gå idag.
Nu uppfattar jag inget mer, för här fastnar filmen i projektorn och brinner upp.

– Va, säger jag med hängande underkäke när någon flink maskinist fixat allt på en nanosekund och jag finns med i livet igen.
– Som sagt: det är måndag.
Vi är tysta båda två medan den kalendariska uppgiften gör sig stor i mig. Sen börjar jag skrika.
– Hur kunde jag vara så dum??? Museer i hela världen är stängda på måndagar!! Det är det enda man vet om museer!!
Två små barockkyrkor är öppna idag på udda klockslag. Det är allt. Och tunneln under floden Schelde, förstås.

Jag måste mejla Phil och prata av mig. Hans svar kommer medan jag nöter gator i Antwerpen. Han gillar stan rätt mycket men har märkt under åren att han har mer tolerans för barocken än jag.

På kvällen får jag gå genom den långa tunneln med sina trärulltrappor i varsin ände. Swish, swish av cyklar. Jag har gått halvannan mil och är rädd för att vingla. Utanför min värds port går jag och gräver i planteringarna efter en plastask med nyckeln i. Det roligaste denna gråa dag: ett schackrutigt golv i en av de barocka kyrkorna, där de vita rutorna nötts mycket mer än de svarta. En ensam dag i en främmande stad är alltid ett privilegium, intalar jag mig när jag ska somna men det är för att jag är tapper.

(Utmaning: passa på)

lördag 24 februari 2018

Inte 30-tal


Hon vill inte att det ska vara 30-tal. Inga strumphållare, ingen swing, inga dåliga flickor. Inga mörka hörn att stå och vänslas i, tobaksdoft och trevande händer uppefter låren. Inga murriga hotellrum. Inga sneda blickar från portiererna. Inte oönskad grossess, hem för obemärkta och så tåget upp till Stockholm igen. Snipiga inackorderingstanter. Förbjudna spritkök. Inget av allt detta fuktiga och brunrosa vill hon veta av. Fri vill hon vara, lika fri som hon leker på danspalatset, lojt uppsträckta armar och skratt så glittrande glatt. ”En bekanting till mig” vill hon kunna säga till sitt sällskap om en herre på gatan lyfter på hatten för henne. ”En bekanting bara”.

(Utmaning: bekant)

fredag 23 februari 2018

Herrens ranch


När jag lämnar skolhuset lyser ranchen redan röd i solen, liksom den hårt packade leran på stigarna, alltid röd. Tuvtåteln böjer sig åt väster. Det är dit jag ska, för idag är det jag som ska sopa Master Seths stuga.

I kväll lämnar han mig ifred. Först stryker han mig över huvudet, sedan visar han att jag ska sopa arbetsrummet först. När jag är färdig med det, går han in där och ber. Jag sneglar över axeln från storstugan och han står som vanligt bredbent med armarna höjda. Som ett ”x”. Länge står han så och talar med sin pipiga röst. Jag förlorar honom ur sikte när jag tar köksvrån och sovkammaren men när jag ställt undan sopkvast och skyffel sitter han på verandan med en kopp te för oss båda och kumminkaka.

– Aurora, Aurora.
Han mässar det namn han givit mig, som om han fortfarande bad.
– Går det bra med skolan? säger han sen.
– Jovars.
Det är en typ av respons han inte uppskattar. Träldomsspråk. Ja ska vara ja och nej ska vara nej.
– Jag hörde att lille Echnaton tilläts orera om svarta hål ganska länge häromdagen...
Jag tar sats att svara, vad vet jag inte än, men han fortsätter:
– Det är orätt, Aurora.
– Han hade fått tag på någon broschyr...
– Fienden samlas runt Herrens ranch och vilseleder de små. Nu får du se mig som herden som ger mig ut och söker det hundrade fåret, det som kommit vilse. Du har kunskapen och färdigheten att stävja syndfullt tal. Vill du ha rapp eller ostracism?
– Ostracism!! Det var ju Echnaton som...
Han talar alldeles lugnt:
– Skyll inte på barnet. Tänk på vem kvarnstenen om halsen tillkommer! Jag menar nu inte fullständig ostracism, bara att du binds utanför tillbedjanssalen vid mötestid några veckor. Mycket milt. Församlingsförbud, inte uteslutning från Herrens folk.
Han stryker sitt strimmiga, stripiga skägg. Jag funderar på vad jag är rädd för. Det är klart jag kommer att välja rappen, för Echnatons skull. Ett snabbare avslut, mer privat. Det kommer att ske nu, i Master Seths sovrum. Han slår i allmänhet inte långt efter att man börjat gråta. Då blir man vaggad och kysst.

Men vad är det jag är rädd för?

(Utmaning: tillhöra)

torsdag 22 februari 2018

Det blåser i ditt hår


Det blåser i ditt hår fast vi sitter under vindskyddets tak. Det är små bågar som står upp och fladdrar lätt. Jag är inte kär men ditt hår har samma färg som vårvintersolen och min macka faller till marken. Vi tittar båda på hur den hamnat med osten ner, finskt rågbröd, nästan osynligt mot förna och barkrester där snön har töat bort.
– Ska jag? säger du och sparkar bort den.

Din tilltagsenhet förvånar mig. Jag känner mig litet fattig.
– Här! säger du och bryter en bit av ditt bröd och räcker mig.
Någon sorts baguette med någon sorts mesost. Jag vill snegla litet på dina rödaktiga slingor av skägg men jag kan inte, för nu ser du rakt på mig. Du har lutat ryggen mot vindskyddsöppningen, sitter skräddare, ser kaxig ut och glad, mumlar något.
– Vad sa du?
– Roligt att du följde med!
Jag hade hört fast inte.
– Ja, det är skönt med en skidtur till lunchen men nu måste jag nog ner och jobba litet igen.
Du böjer dig omständligt mot säcken, plockar fram en ny äcklig macka och häller upp den sista chokladen.
– Äh, du behöver ändå mig. En kvart till kan vi sitta.
– Behöver dig?
– Ja för du ska fila på miljöpolicydokumentet och då behöver du mina kunskaper om PFAS.
Du ser listig ut och solen glimmar ännu i allt som lyser på dig. Jag tar upp min kåsa och säger att en stund då. En liten stund. Det är den 22 februari 2018 och vi har jobbat och lyst tillsammans i fem år, sex. Snart ska vi staka iväg till den fina utförslöpan ner mot huvudkontoret, stänga in oss bakom spröjsverk och under stuckatur. Dina testar kommer att slockna men inte sluta bölja och vippa. Jag har ingen agenda. Det är väl felet med mig. Jag har ingen agenda. År läggs till år.

(Utmaning: närvaro)

onsdag 21 februari 2018

De vill inte att vi ska tala


– Blanka, blanka, blanka, fräser min kund, herren som sitter i stolen däruppe med the Boston American och bläddrar frasigt och fort.
Jag brukar låta skokrämen sitta kvar en liten stund innan jag putsar upp, det är näring för skinnet, men jag vet bättre än att diskutera. De vill inte att vi ska tala. Lydigt torkar jag av överflödig kräm med en trasa och sätter igång med min specialitet, blankningen. Vad bryr sig herren om om han blir tvungen att byta skor ett halvår tidigare.

Nästa herre skulle kunna ha varit samma gubbe men den här har the Boston Herald under armen och har bruna skor.
– Inte svart som ditt ansikte, boy, säger han och tar plats.

Det fanns en tid när jobbet var skojigare. När mitt enkla hantverk var i fokus, inte tiden och pengarna, fastän det klirrade i glasburken hemma på kvällarna. Nästan bara nickels och dimes, ibland en quarter. Pennyslantarna sparade jag till kollekten på söndagarna. Nu är det pennyslantarna vi har att leva på, så att säga. Syndikatet ska ha sitt.

Sen syndikatet tog över äger jag inte ens min skoputslåda. Min egen var blålaserad, det var farbror Herbert som hade snickrat den och tagit litet av färgen från farmors hus. Den skimrade men var förstås nött och fläckig på fotställningen ovanpå, där herrar i åratal placerat sin fot, först för farbror Herbert, sen för kusin Martin och så för mig. Den lådan kan man inte längre ha. Man måste ha syndikatets egna, bruna och stora, med metallemblemet synligt på främre kortsidan. Avbetalningen är upplagd så att man aldrig blir fri och licensen är också dyr.

Men ingenting förfars hemma hos oss. Den blåskimrande lådan är skafferi, affär eller brandbil i min dotter Jo-Annes lekar. Kanske hon får stå i en riktig affär när hon vuxit upp? Brandbil kan hon väl inte köra men hon är vild som sin mamma Darlene, vild och galen, det är därför jag älskar dem. Darlene gungar Jo-Anne på foten och sjunger: ”Du ska gå på college, du ska gå på college!” Jo-Anne har lärt sig sjunga efter. ”Jag ska gå på college!” Jag ler och är tyst. Det kommer nog en dag när himlen faller ner och fåglarna flyger på rygg. Det kommer nog en dag.

(Utmaning: blanka)


Obs! Syndikatet är mitt eget påhitt. Liknande arrangemang har funnits i många branscher men jag vet ingenting om skoputsnäringen...