Fria

Det var Alla kvinnors dag och han friade. Hon hade inte tid, för systerskapets skull. Det vart sommar och havssvalkat vitvin i sittbrunnen på Prudentia. Nu sa hon bara, när han frågade, ”Carpe diem”. ”Är det ett ja eller ett nej?” sa han men såg på hennes leende, hennes sätt att smörja på sig solliniment, att hon var fullständigt säker på honom och att hon menade ”nej”.

Hon blev gravid den natten i guppande koj men det visste de inte om. Framåt september kom hon med en ultraljudsbild, daskade den i bordet. ”Nu gifter vi oss, förstås,” konkluderade hon när han såg ut att ha kommit över chocken. ”Det är bättre för barnet, bättre för oss.” Han satt och fingrade på bilden. Hon var glad att det bara var en kopia. ”Nej, jag tror vi avvaktar med det,” sa han med sänkt blick.

Hon stirrade.

”Straffar du mig nu för att jag sagt nej förut?” ville hon fråga. Istället:

”Har du en annan?”

”Nej.”

”Men då så!”

”Nej.”

Förvirrad och med krockskadat självförtroende gick hon hem. Det hade inte blivit som hon tänkt sig. Ingen turturlycka, ingen brunn av ömhet, ingenting av det hon läst i följetongerna. Bara nej. Nästnästa dag kom hans sms.

Kära läsare, nu har du din chans. Jag vet vad jag tänker mig ska stå i sms:et men om du kan föreslå ett bättre innehåll, använder jag det i stället! Förslag i kommentarsfältet. Fortsättning imorgon.Tack!

(Utmaning: avvakta)