Det blåser i ditt hår

Det blåser i ditt hår fast vi sitter under vindskyddets tak. Det är små bågar som står upp och fladdrar lätt. Jag är inte kär men ditt hår har samma färg som vårvintersolen och min macka faller till marken. Vi tittar båda på hur den hamnat med osten ner, finskt rågbröd, nästan osynligt mot förna och barkrester där snön har töat bort.

– Ska jag? säger du och sparkar bort den.

Din tilltagsenhet förvånar mig. Jag känner mig litet fattig.

– Här! säger du och bryter en bit av ditt bröd och räcker mig.

Någon sorts baguette med någon sorts mesost. Jag vill snegla litet på dina rödaktiga slingor av skägg men jag kan inte, för nu ser du rakt på mig. Du har lutat ryggen mot vindskyddsöppningen, sitter skräddare, ser kaxig ut och glad, mumlar något.

– Vad sa du?

– Roligt att du följde med!

Jag hade hört fast inte.

– Ja, det är skönt med en skidtur till lunchen men nu måste jag nog ner och jobba litet igen.

Du böjer dig omständligt mot säcken, plockar fram en ny äcklig macka och häller upp den sista chokladen.

– Äh, du behöver ändå mig. En kvart till kan vi sitta.

– Behöver dig?

– Ja för du ska fila på miljöpolicydokumentet och då behöver du mina kunskaper om PFAS.

Du ser listig ut och solen glimmar ännu i allt som lyser på dig. Jag tar upp min kåsa och säger att en stund då. En liten stund. Det är den 22 februari 2018 och vi har jobbat och lyst tillsammans i fem år, sex. Snart ska vi staka iväg till den fina utförslöpan ner mot huvudkontoret, stänga in oss bakom spröjsverk och under stuckatur. Dina testar kommer att slockna men inte sluta bölja och vippa. Jag har ingen agenda. Det är väl felet med mig. Jag har ingen agenda. År läggs till år.

(Utmaning: närvaro)