Mötet

Du vet inte varför tårarna har kommit. Kvällen är helt ordinär men inte kylan. I tolv minus sitter du på bänken invid skogsstigen, Snön tycks tränga igenom ullkappan. Du kommer att bli blöt i baken sen, när du kommer hem. Nu kalla, blöta tårar på kinderna, tårar av intet värde, eftersom du inte känner deras föremål. På en bänk i en natt efter slit kan det kännas ödsligt.

Nu ser du i yttre synfältet en hund som kommer spankulerande uppför backen mot dig. Säkert en av Lisbeths tollare. De brukar gå lösa och färgen är den rätta. Djuret har stannat alldeles nära. Du vrider långsamt på huvudet.

Det är ingen hund. Det är en räv, smäcker och grann. Avståndet är inte tio meter. Du betraktar djuret, det betraktar dig. I flera sekunder befinner ni er i den positionen. Dina fingrar är slutna kring en hundgodis i fickan. Kanske är det därför du blir barnslig och med en del av dig tror att natten är magisk och räven ska komma fram, toppig nos i din hand. Det var de sagorna du tyckte var bäst och rymden tätnar omkring er.

Men efter några andetag är det över, räven samlar sig och tar till flykt upp mellan flyttblocken. Själv kan du inte minnas var du var. Tårarna har sinat, i stället har en varm glädje flyttat in strax under hjärtat.

– Varför fotade du inte? frågar maken när du kommer in och berättar.

Ett minne av smärta uppstår men du bara ler. Maken förstår inte allt men det gör ingenting. Du har hängt av dig kappan och rumpan är inte blöt.

(Utmaning: grann)