Tapper i Antwerpen

Demonstrationerna får vi alltid höra om per telefon. Det är litet hysch-hysch för att förhindra att infiltratörer kommer och saboterar.

Även den här gången är demonstrationen på Schumantorget. Klockan tio en tisdag. Inte en suck, alltså, att komma samma dag, fastän flyget från Bromma går i ottan. Jag bokar in måndagsmorgonen, skämselbilligt, med retur på tisdagkvällen. En hel dag i Bryssel. Vara turist. Gå mellan fiken.

Men nej, när jag sitter och ska boka Air bnb kommer jag på att jag har mitt livs chans! Snabbt räknar jag ut att det är ungefär tjugo år sedan Phil nämnde ett tryckerimuseum i Antwerpen – det bästa museum han varit på, sa han då, och jag litar på honom. Dessutom är jag torsk på trycktyper och papper, häfttråd och fileter; bokhantverk i vid och snäv mening... så jag bokar natthärbärge i Antwerpen och känner mig som en fjortonåring som har gömt sitt första cigarrettpaket.

Och som jag gläder mig den dryga månad som är kvar! Demonstrationen, som är viktig och rolig och bra, bleknar trots det till ett sidoåtagande när jag ändå är i Belgien. Mitt liv delas upp i ett före och ett efter, med måndag den nionde som en gnistrande diamant i mitten. Så sällan som jag gör något som jag vill så mycket!

Måndag. Väckarklocka. Taxi. Väntan. Avfärd. På centralstationen i Antwerpen finns en liten turistbyrå med en tilltalande kvinna i. Jag tilltalar den tilltalande, andlöst säger jag: ”tryckerimuseum!” och blir genast omskakad, för jag ser henne skina upp och stelna i begravningsmin samtidigt.

– Du menar Museum Plantin-Moretus... Det är mitt favoritmuseum!

Jag slappnar av igen och börjar babbla... hört om i tjugo år... måste se... längtat i månader...

Hon veckar sin panna, drar fram en karta och gör en cirkel.

– Men du kan inte gå idag.

Nu uppfattar jag inget mer, för här fastnar filmen i projektorn och brinner upp.

– Va, säger jag med hängande underkäke när någon flink maskinist fixat allt på en nanosekund och jag finns med i livet igen.

– Som sagt: det är måndag.

Vi är tysta båda två medan den kalendariska uppgiften gör sig stor i mig. Sen börjar jag skrika.

– Hur kunde jag vara så dum??? Museer i hela världen är stängda på måndagar!! Det är det enda man vet om museer!!

Två små barockkyrkor är öppna idag på udda klockslag. Det är allt. Och tunneln under floden Schelde, förstås.

Jag måste mejla Phil och prata av mig. Hans svar kommer medan jag nöter gator i Antwerpen. Han gillar stan rätt mycket men har märkt under åren att han har mer tolerans för barocken än jag.

På kvällen får jag gå genom den långa tunneln med sina trärulltrappor i varsin ände. Swish, swish av cyklar. Jag har gått halvannan mil och är rädd för att vingla. Utanför min värds port går jag och gräver i planteringarna efter en plastask med nyckeln i. Det roligaste denna gråa dag: ett schackrutigt golv i en av de barocka kyrkorna, där de vita rutorna nötts mycket mer än de svarta. En ensam dag i en främmande stad är alltid ett privilegium, intalar jag mig när jag ska somna men det är för att jag är tapper.

(Utmaning: passa på)