Kroppar i rörelse

Första vårdagen. Han visslar sig över Mariatorget, fötterna vet precis vart de ska. Själv ägnar han sig åt vinden och utsikten. Redan en massa växter på balkongerna på Rival. Många människor har stannat upp och släppt allt för att välkomna solen. Han nickar åt någon, hejar på en annan. Det här är hans kvarter.

I ett nu, mitt för statyn, stannar också han. Han ser något på en bänk: en kvinna i fyrtioårsåldern med röd täckjacka öppen för solvärmen. På bänken bredvid sig har hon brett ut en handduk med diverse plastburkar, en förpackning våtservetter och en ganska slemmig banan. Där är också ett barn, kanske en flicka, som väl är fyra. Han kan inte åldrar. Har inga barn. Men kvinnan har han känt.

Han nalkas henne, vet att han inte får. Frågar, fast det är absolut förbjudet:

– Känner du igen mig?

– Ja, säger hon högt och klart men letar i minnet. Bertil?

Han nickar.

– Och du är Rose-Marie.

– Sätt dig, säger hon.

Han står ändå kvar. Hon har blivit tio år äldre och är alldeles sig lik. Den höga pannan, kindernas välvning, kompakt och smidig kropp. Men i hennes ögon en stillhet han inte kan fatta och han saknar en desperation, manikerns vilda driv. Hon sitter och matar sitt barn med små korvbitar, avbryter sig lugnt för att föra bort en hårtest från barnets ansikte. Barnet geggar med något i en burk.

– Det var tvåtusenåtta på psyket på S:t Göran, säger Rose-Marie.

– Och tjugohundrasju och tjugohundrasex, i så fall.

– Mm. Tvåtusenåtta var sista gången.

Hon har rätt. Han såg henne aldrig efter det.

Han minns henne som en sjunkande. En begåvad, charmig ung kvinna som gett sig i lag med sjukdom och förödelse, ett lost case. Ut och in på sjukhus mellan vansinnesfärderna. Tvångsvård. Rymningar. Kraftig medicinering som ändå inte bet. Boendestöd och apodos. Tröstlöst mörker följt av uppblossande, genial förvirring. Allt det här försöker han paketera litet lämpligare och servera henne. Rose-Marie avbryter:

– Vi är alla kroppar i rörelse.

– Va?

Han förstår inte kopplingen och det ser hon.

– Du sa ”sjunkande”, förklarar hon. Det är klart att när du var min skötare och såg mig sist var jag på nedåtfärd i mani och depression. Du tog för givet att jag skulle hamna på någon imaginär botten. Men allt är statt i ständig förändring. Decennierna går så fort. Kroppar ändrar riktning – särskilt när man inte observerar dem! En statisk människosyn är ett otyg om man ska vara mentalskötare.

Hon säger det lent. Han vet att hon kan dra fram andra ”otyg” hos honom som skötare om hon vill. Han var så förtjust i henne. Ville rädda. Gick över gränser, då liksom nu. Det är så illa, att han vill gråta.

– Förlåt, säger han.

Hon böjer sig ned mot barnet som viskar till henne.

– Ja! Bra! ”På det sjunkande skeppet Shanghai”! Den kom du ihåg när vi sa ”sjunkande”!

De rabblar ramsan fortare och fortare. Han orkar inte mera, vinkar slappt och går. Länge tillrar två diskantröster i hans öra:

Sju sjösjuka sjömän

sköttes av sju sköna sjuksköterskor

på det sjunkande skeppet Shanghai

(Utmaning: sjunkande)