Krökt rum

”Plopp.” Solen. Hettan. Tryckimpregnerat trä mot låren. Marlenes randiga blus har små, små veck, så ränderna blir ännu tätare uppe vid halsen och sen strålar ut som en solfjäder nedanför. ”Plopp.” Vi har inte klätt av oss, för att vi inte riktigt törs. ”Plopp, plopp.” Marlene pratar konstigt, som vanligt. Hon pratar om rumtiden – ”plopp, plopp” – och om tunga grejer som böjer av rummet. Ja, böjer av rumtiden, men böjd tid är ju svår att tänka sig. ”Plopp.” Lite lättare med ett krökt rum.

– Och nu menar jag inte ett rum som ditt eller mitt. Det här är också ett rum!

Hon sprider ut armarna och ser ut som en spindel mot solen. ”Plopp!” Jag tittar på stranden och alla tuttarna och de gamla omklädningshytterna, tittar utan att se. Marlenes förmåga att visualisera har mamma pratat om. Pappa kallar det förmåga att snacka skit. ”Plopp, plopp, plopp, plopp.”

Marlenes förmåga att suga upp kunskap som en disktrasa.

Marlenes förmåga att drömma mardrömmar.

Hennes förmåga att fråga.

Att bry sig.

Marlene.

Hennes största undran är om allt fortsätter hela tiden eller om det tar slut en gång. ”Plopp, plopp.” Det har hon viskat till mig en gång och hon verkade helt förstörd när hon viskade. Jag tycker inte det spelar så stor roll. Så mycket förstår jag, att jag vet att det handlar om årtriljarder innan universum, tja... ”Plopp.”

Snabba barfotasteg bakom oss på bryggan. Det är mamma som kommer fram.

– Mikael! Marlene! Sitter ni här som två mumier? Varför har ni inte tagit på er badkläderna?

”Plopp!”

– Mikael! Snälla, sluta nu med det där eviga stenkastandet. Det hörs över hela stranden! Det är fruktansvärt störande.

(Utmaning: evig)