Ängel på besök

– Vad behöver du?

Hennes röst så vek i telefon.

– Men orkar du verkligen idag? frågar jag.

– Jag repar mig. Bara litet trött just nu, när jag har jobbat hela dagen. Säg vad du behöver!

– Jag tar med allt jag behöver.

När jag kommer har hon ändå brett ut några kammar i olika stadier av nedsmutsning på en frottéhandduk, tillsammans med en diskutabel liten sax och en flaska spray. Jag leder henne till badrummet för att tvätta hennes hår.

– Så du har jobbat idag?

– Neej. Idag var jag ju i Tyskland.

– Hmm.

– Det är så synd om Angela Merkel. Jag hjälpte henne litet.

– Men vad bra!

Hennes hår är det yngsta på henne. Friskt och brunt, inte det minsta sprött.

– Kom ihåg virveln därbak, säger hon när hon är tillbaka i stolen och sluter sen ögonen.

Visst. Jag kan hennes hår som min egen ficka. På hennes ögonlock ett svagt ådernät. Jag lägger upp mina egna grejer.

– Barna var jobbiga idag.

– Barna?

– I skolan, förstås. Har du glömt att jag är lärare?

Jag hummar uppmuntrande.

– Jag fick med mig två hem som jag skulle passa men jag har tappat dem.

– Det var synd.

– Jag borde sluta ta på mig sådana uppdrag. Jag kan ju inte springa efter dem längre.

Hon har ett nätt litet huvud och en bra stödpermanent. Att klippa är en dröm. En dröm om när jag kunde jobba, innan axlarna la av. Nu är det bara henne jag klipper, och sonen.

– Jag har inte bakat, säger hon dröjande när vi sen ska fika. I högra skåpet finns några kakor.

Jag vet hur härskna hennes havrekakor är.

– Jag tog faktiskt med mig något, säger jag och dukar upp.

Kaffet har jag redan satt på.

– Åh, Budapest! säger hon.

Det säger hon varje gång. Det är Budapestbakelser varje gång.

Hon är så söt i sin nya silhuett.

– Du ska duka för tre! säger hon och synar bordet.

– Men vi är ju...

– Vet du inte det? Man ska duka för en extra, för det kan hända att man utan att veta om det får änglar som gäster.

Nu ler hon stort, som förr, säger mjukt:

– Fast idag tror jag att det är du som är ängeln. Tack, o, tack, Birgitta.

Vid kaffebordet får samtalet bättre landkänning. Vi gör det vanliga, går igenom alla gemensamma släktingar och vänner. Allt hon säger låter trovärdigt och det spelar ingen roll om det är sant, det viktigaste är omsorgen, om varandra och om de frånvarande.

Innan jag ska gå smyger jag med mig hennes kammar in på toan och tvättar dem grundligt, lägger dem tillbaka på handduken för att torka. Puss och kram och ut i livet. Hon har gjort mig glad och vemodig, mest vemodig men också glad. Det är något i hennes närvaro som är så upplyftande. Och idag gjorde hon mig till ängel.

(Utmaning: tar)