Fria II

Direkt fortsättning på Fria från igår:

Då hade hon ringt honom sjutton gånger utan svar. I sms:et stod det helt enkelt: ”Sorry, baby. Jag känner inte för att prenumerera längre, det finns ju lösnummer”. Hon ryste av vulgariteten och knappade på mobilen innan hon tänkt: ”Är det ditt sätt att ta ansvar?” ”Du ville inte när det var vår. Ditt ansvar. Inte när det var sommar. Ditt ansvar.” Smileysarnas tid var förbi. ”Var vuxen. Det handlar om ett barn nu!” skrev hon uppbragt. Sen fick hon vänta, Han skrev ingenting på två timmar. Hon ägnade sig darrande åt en komplicerad lammgryta. När hon smakade av med litet tomatpuré kom svaret. ”Jag tar mitt ansvar för barn som är mina.” Hon höljde sig i en mantel av självrättfärdighet och frågade vad han insinuerade. ”Sen jag hade testikelcancer för åtta år sedan är jag inte längre fertil.” Hon stirrade länge på sin skärm.

Det är åter vår. I en backe full med gullvivor ser vi henne. Hon böjer sig leende mot det lilla barnet i bärsele på hans bröst. De pratar ofta om det svåra, som knappt är läkt ännu. Det som slutade med ett DNA-test när Elvira föddes den 8 mars.

– Tänk att pappa inte trodde sig ha kraften! säger hon nu till flickan men förstås mest till honom.

Han ler mosigt. Det är svårt att tänka på månaderna när hon burit och han tjurat. Han ryser. Att hon inte gjort abort! Hon som inte ens ville ha barn. Det var ju därför han friat utan att berätta om sin belägenhet.

– Du, säger han och stryker henne över håret.

– Mm.

– Kan du tänka dig att ta mig till din make?

Det tar ett ögonblick som är alldeles för långt. Så säger hon:

– Mm.

(Utmaning: vår)

Tack, Ethel och Söderbönan, för bistånd med texten!