Signeringen

Du sitter i en kaskad av ljusfläckar. Sedan biblioteket skaffade discokula har inte de litterära aftnarna varit sig lika. Det har aldrig irriterat mig så mycket som nu. Jag är en ganska trogen gäst, gick på Torgny Lindgren – må hans själ vila i frid – men inte P O Enquist, Inger Edelfeldt men inte Maj-Gull Axelsson, inte Ranelid men en massa andra. Bästsäljare, förstås. Det är därför jag är så förvånad över din närvaro. Jag känner ingen som vet vem du är. Det är inte fullsatt heller, det är väl de verkliga habituéerna och så jag. Men du har gjort dig populär, skojat litet om esoteriska läror på medeltiden, berättat om när du mobbades i skolan, framstått som lärd och kreativ och ödmjuk. Nu är det sista läsningen. Med en gredelin fläck i ansiktet läser du den smärtsamma passagen i Honung som bo, där Lise blödande vandrar den långa vägen hem efter gruppvåldtäkten. Idag är första gången jag hör din röst. Jag gläder mig åt att jag inte behöver lyssna på innehållet, som jag känner så väl, utan kan koncentrera mig på kadenser och timbre. Mer än jag vill erkänna gläder jag mig också över signeringen, som börjar snart. Gläder mig och darrar. Munhålan har redan blivit torr.

I högar ligger Honung som bo, som är din senaste. Men jag har med mig mitt sönderfallande exemplar av debuten. Flötet. Det bästa jag har läst. Jag tycker att den klår Processen.

Jag ser till att hamna mot slutet av kön. Jag vill säga... Jag vet inte. Harklar mig. Kön går för fort. Jag släpper förbi ett par till men alltför snart står jag framför dig. Du är magerlagd med skygga ögon. Det vet jag ju om från bilderna på smutsomslagen.

– Åååå, säger du när jag kommer fram.

Du lägger ifrån dig pennan, tar emot den lappade boken, stryker över dess framsida.

– Har du följt mig så länge?

Jag nickar. Du bläddrar försiktigt.

– Det var trehundra personer som köpte den här boken. Trehundra!

Nu är dina ögon inte så skygga, du tittar in i mina, intensivt brunt.

– Tycker du om den? frågar du ogarderat.

– I stort sett, hör jag mig kraxa fram.

Det fortsätter, du säger vänligt att den har skavanker men också innehåller en del av det vackraste du skrivit. Det fortsätter men jag vill inte stå kvar en sekund. När du inser att du inte får mer ur mig, suckar du. Din penna raspar.

(Utmaning: stort)