Utanför

Det är i bröstet det känns som om jag sprängs och då måste jag ut. Jag vet att man aldrig sprängs. Att det bara känns så. Att kroppar står ut med mycket mer än till exempel glas och, faktiskt, kastruller. Det sista jag hör är pappa som ropar efter mig i trappan. Det är minus tolv ute. Omkring mig dunsar vante, vante, mössa. Det vore idiotiskt att inte plocka upp dem och inför pappa behöver jag inte bevisa något.

Och det är galet kallt. Blåsten slänger drivor av snö från grenarna men jag är utanför och jag är trygg. Jag kan gå till Astrid. Det är bara ett kvarter. Jag sprängs inte, jag är inte utsatt, varför känns det då så i bröstet? Som om mamma är ett hemskt hot?

Hon vill bara väl, brukar pappa säga och jag svarar att det inte spelar någon roll. Jag kan inte förklara vad som är fel för jag vet det inte riktigt men vad hon än pratar om är det fel. Läxor och killar och kompisar. Som om hon vill vara jag? Det, men inte bara det. Det är som om jag inte har några håligheter, som om jag är en mark för henne att trampa omkring på. Det är då jag känner mig sprängd.

Hos Astrid får jag varm choklad. Jag önskar att hon vore missbrukare, säger jag ner i koppen. Varför då?? undrar Astrid. Då kunde jag hamna i fosterhem. Hon är inte missbrukare, inte det minsta. Hon är pedagog och nämndeman och jag kommer att ha henne i fyra år och sextiofyra dagar till. Men nu är jag i alla fall utanför, trygg hos Astrid. Och utanföret är så mycket större än innanföret; när man sitter med en kopp choklad är utanföret nästan hela jorden. Tanken läker bröstet, får axlarna att hasa ner. Men ändå är det tungt att tänka att man har femtio månader till av flykt.

(Utmaning: utanför)