En gång när jag var konstnär

Det var en gång när jag var konstnär och hade en utställning på Galleri Hos Mej. På vernissagen tyckte alla att mina figurer var för små. ”Hon jobbar mest i ben och horn”, sa Annika, galleristen, och det var förstås alldeles sant. Jag skulle ha tänkt på att det inte borgade för några kollossalformat.

Det var en lördagseftermiddag, så Annika skickade ut Eskil till Clas Ohlson och han kom tillbaka med två papperskassar fulla med förstoringsglas. De som inte redan hade gått var nöjda. Ett par besökare kom och pratade med mig om mina figurers ensamhet och längtan.

De som inte hade kommit var pressen. När de kom var det bråttom, bråttom. Jag hann inte se dem under de minuter de var där. De intervjuade Eskil och tog en bild av honom och berget med förstoringsglas, som nu var placerat på ett gigantiskt glasfat vid ingången. En närmare blick på vår tid var rubriken i måndagens blad.

Eskil bad mig om ursäkt sen men det gjorde inte redaktörn. Han gick rätt långt efter det, Eskil, har haft separatutställning i Stockholm med sina objekt. Jag övergick till att jobba i tänder. Det är inte lönsamt men jag har ställt ut mina verk bakom reflekterande skärmar på socklar i badhusentrén. Emalj är ett härligt material. Jag karvar ut apokalyptiska scener. Min favorit är fyra ryttare i ett hav av plast som jag förfärdigat av muständer. Ett har jag lärt mig: jag har väldigt bra syn.

(Utmaning: staty)