De vill inte att vi ska tala

– Blanka, blanka, blanka, fräser min kund, herren som sitter i stolen däruppe med the Boston American och bläddrar frasigt och fort.

Jag brukar låta skokrämen sitta kvar en liten stund innan jag putsar upp, det är näring för skinnet, men jag vet bättre än att diskutera. De vill inte att vi ska tala. Lydigt torkar jag av överflödig kräm med en trasa och sätter igång med min specialitet, blankningen. Vad bryr sig herren om om han blir tvungen att byta skor ett halvår tidigare.

Nästa herre skulle kunna ha varit samma gubbe men den här har the Boston Herald under armen och har bruna skor.

– Inte svart som ditt ansikte, boy, säger han och tar plats.

Det fanns en tid när jobbet var skojigare. När mitt enkla hantverk var i fokus, inte tiden och pengarna, fastän det klirrade i glasburken hemma på kvällarna. Nästan bara nickels och dimes, ibland en quarter. Pennyslantarna sparade jag till kollekten på söndagarna. Nu är det pennyslantarna vi har att leva på, så att säga. Syndikatet ska ha sitt.

Sen syndikatet tog över äger jag inte ens min skoputslåda. Min egen var blålaserad, det var farbror Herbert som hade snickrat den och tagit litet av färgen från farmors hus. Den skimrade men var förstås nött och fläckig på fotställningen ovanpå, där herrar i åratal placerat sin fot, först för farbror Herbert, sen för kusin Martin och så för mig. Den lådan kan man inte längre ha. Man måste ha syndikatets egna, bruna och stora, med metallemblemet synligt på främre kortsidan. Avbetalningen är upplagd så att man aldrig blir fri och licensen är också dyr.

Men ingenting förfars hemma hos oss. Den blåskimrande lådan är skafferi, affär eller brandbil i min dotter Jo-Annes lekar. Kanske hon får stå i en riktig affär när hon vuxit upp? Brandbil kan hon väl inte köra men hon är vild som sin mamma Darlene, vild och galen, det är därför jag älskar dem. Darlene gungar Jo-Anne på foten och sjunger: ”Du ska gå på college, du ska gå på college!” Jo-Anne har lärt sig sjunga efter. ”Jag ska gå på college!” Jag ler och är tyst. Det kommer nog en dag när himlen faller ner och fåglarna flyger på rygg. Det kommer nog en dag.

(Utmaning: blanka)

Obs! Syndikatet är mitt eget påhitt. Liknande arrangemang har funnits i många branscher men jag vet ingenting om skoputsnäringen...