Min årskull

Jag hör till de vanliga i min årskull. Jag kan spela schack men inte cykla. Jo, jag kan cykla litegrann men inte som förr. Armarna har jag i alla fall i behåll. Det har inte Alahm. Hon var också med i striderna. När hon spelar schack, instruerar hon motståndaren hur hen ska flytta åt henne.

Det ser klumpigt ut när jag cyklar. Det gäller många i min årskull. Våra benproteser är taffligt gjorda. Trä och breda gummiband. Gummibanden går sönder hela tiden. Ibland tänker jag på Pistorius, också i min årskull men ute där i den stora världen. Han sprang som en vind han, utan fötter. Sen mördade han sin fru. För oss är det tvärt om. Många av oss har dödat många, sen blev vi sittande här med våra halvdana träben.

Vad jag vet finns det bara ett schackspel i byn. Det finns här, där jag sitter just nu, på caféet. Det är rejält och ålderdomligt. Den svarta damen har tappat huvudet.

En del har inte dödat alls. Bara trampat på en mina ute på fälten. Några ville döda, de flesta ville det inte. Det är olika det där. Något händer med en när man dödar sin första människa. Det lättare sen men man har förlorat... vad ska jag säga. Man är som en regnbåge med bara en färg.

Nu säger Alahm ”dam diagonalt åt vänster tre steg”. Hon brukar vara skicklig, Alahm, men nu tycker jag att hon tar ut damen väl tidigt. Jag har väl missat något. Jag för hennes dam. Jag vet absolut inte vad hon vill.

– Vad vill du, säger jag skämtsamt.

Sånt brukar man verkligen inte prata om under ett parti.

– Jag ville ha barn, svarar hon snabbt. Ha barn, hjälpa föräldrarna på fälten... Mycket ville jag.

Jag menade ju schacket.

– I väst använder de munnarna och fötterna, säger jag för det har jag sett på YouTube.

– Det är i väst, det, säger hon. Dra nu.

(Utmaning: vanliga)