39

Idag fyller hon år, min lillasyster. Hon älskar att fotografera sig själv.

Vi blev syskon för länge sedan, när min mamma tog sig an en skock ungar bortom oceanerna. Hon var vän med deras mamma som plötsligt dog. Pappan drack. Där stod de, tre små pojkar och så lilla Kumary. Den näst äldsta pojken blev skjuten i en buss i kriget sen medan de andra tittade på.

Det har blivit ett helt liv sedan dess. En man som slår och två fina flickor, så stora nu att Kumary kan jobba. Datorer är svårt, och engelska, men hon håller fast vid jobbet och vid lönen. Självständighet kan ändra allt.

Vi har inte setts på tjugo år, inte sedan hon var nybliven student och på uppmuntringsresa till Sverige. Det var när hon kom hem från den som hon rymde med honom, han som slår. Vad bröderna var arga på mamma då, som låtit Kumary komma hit och få idéer.

Lagom till födelsedagen lägger hon upp en ny profilbild på facebook. Det var längesedan senast, säkert nästan två månader. Bilderna av Kumary är loja och bleka, på alla har hon samma min, ett till intet förpliktande halvsmil, och ögonen är dunkla. Kommentarsfältet fylls snabbt av bekräftelse på hur vacker hon är. Jag orkar knappt gilla. De är intill förblandning lika, bilderna, utom i ett avseende: för varje bild är hon mera vit. Jag kan inte avgöra om det är smink eller något hennes kamera gör eller någon annan form av behandling men hon blir allt vitare, allt slätare.

Vi pratar aldrig men vi chattar ibland. Jag blir lika förvånad varje gång över att det finns en person där, viljestark och enveten. En kvinna som står upp för sina barn mot sin man. En dotter som djupt saknar sin svenska mamma när denna inte orkar slå på skype mer.

Jag längtar efter henne nu, efter en blandning av chattpersonen och den unga kvinna jag satt med och rensade jordgubbslandet en kall försommar för länge sedan, när hon var brun och litet rultig och skrattade med hela sig och när händerna for som lärkvingar när hon diskuterade.

Grattis, Kumary, på 39-årsdagen. Many happy returns!

(Utmaning: vit)