Samma gamla

Så har det varit: vi har bott i samma område, handlat på samma konsumaffär och inte sett varandra på månader. Inte förrän det lilla gruffet om garaget. Sen dess tycks vi styrda av samma klocka och samma kompass. Ett tillkämpat ”hej”, ögonens löfte om att lämna varandra i fred. Men vi hamnar på samma triviala ställen: i sophuset, i tvättstugan, mellan cornflakesen och honungen. Så nära. Jag noterar att hennes täckjacka har samma svaga doft som björken. En liten nickning. Detsamma till svar. Tills hon en dag säger, neutralt, inte ovänligt:

– Jag ser att du har börjat skriva igen.

Samma brutala väckningskänsla som av ett tvärnitande nattåg.

– Hur vet du det?

– RRS feed.

I samma ögonblick förstår jag hur enkelt det hänger ihop. För några år sedan, när jag skrev mycket på min ”litterära blogg”, som jag kallar den, gödslade jag med bloggadressen med samma frikostighet som en dyngspridare. Nu, när jag försiktigt börjar igen, har jag i min enfald inte tänkt på att jag syns för samma människor som förut, även de utanför den närmsta kretsen. Jag känner mig naken, rabblar samma ramsa igen och igen inuti: ”Vad har jag skrivit? Vad har jag skrivit?” Den kommer visst ut ur munnen också, för hon liksom svarar:
– Samma gamla, samma gamla.

Det får jag lov att suga på.

– Jaha, säger jag spakt. Samma gamla.

(Utmaning: samma)