Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 16 mars 2012

Jojo

”Jojo” kallar kompisarna honom, han som lämnar sin fru och sen vänder tillbaka, lämnar och återvänder. De törs inte säga öknamnet inför honom, utan kallar honom det på ryggen. Men de är reko polare. Finns i vått och torrt – när han är hos henne och när han stuckit. Varje fredag tar de en bira innan de går hem efter jobbet. ”Var bor du nu?” är det alltid någon som säger till honom och alla garvar. Snällt.

Det är Torgny som är på Jojo mest om hans flyktiga natur. Torgny lever med Kajsa, sju år äldre och plufsig efter tre täta barnafödslar. Torgny känner ömhet och gemenskap i sitt förhållande men skulle vilja ha ett uns attraktion. Det är därför han beundrar Jojo. Som tagit steget. Båda stegen. Därifrån och tillbaka. Tänk om den rörelsen skulle vispa upp något även för honom, Torgny. Han längtar efter känslor. Om han vågade. Men tre ungar. Det vore bra egoistiskt.

– Du har tur som inte har barn, säger han apropå ingenting till Jojo.
– Vadårå? säger Jojo nästan hätskt.
– Med din livsstil.
– Om vi hade barn skulle jag aldrig kunna lämna henne.
Han drar en hand genom håret och tittar åt ett annat håll. Sen fortsätter han:
– Det är därför jag går. För att hon inte vill ha barn.
Han ser förtvivlad ut. Torgny är på vippen att sträcka ut sin hand men de andra killarna sitter ju alldeles bredvid.
– Och varför vänder du tillbaka?
Jojo bara höjer hakan och ruskar på huvudet. Det kan betyda vad som helst. Det kan betyda att han inte har någonstans att bo. Det kan betyda att hon ger med sig – men sedan ändrar sig igen. Det kan till och med betyda: ”Jag kan inte leva utan henne”.

”Om vi visste,” tänker Torgny när han cyklar hemåt. ”Om vi visste när vi började bli kära i tonåren vilken prägel förhållandena har på hela våra liv! Två jämbördiga individer ger sig in i något vars förtecken är kärlek och båda hamnar i en despotisk diktatur...” Han rättar sig sen. ”Nu utgår jag förstås från min egen situation. Jag undrar om man riktigt kan se någon annans. Mitt liv färgar nog av sig när just jag betraktar andra.” Han anar något han aldrig tänkt på förut och går dröjande, i funderingar, från cykelstället till ytterdörren. Redan när han sticker nyckeln i låset hör han steg i hallen.
– Är det här en tid att komma hem på?
Hon slår ner på honom när han kliver över tröskeln.
– Nu har vi haft fredagsmys alldeles själva. Skynda dig, det finns kanske några chips kvar. Men först måste du rensa avloppet på toan. Det luktar rutten bäver.

(Utmaning: skriv om att vända)

torsdag 15 mars 2012

Förändrad

Jag minns den här dagen i fjol. Det var sista gången pappa satt uppe ordentligt. I timmar satt han längst upp vid långbordet, mot det grå skåpet, och var glittrande värd, tacksam jubilar. Ovanligt många hade kommit för att uppvakta. Pappa försökte vara som vanligt. Men som vanligt blev det något helt annat än vanligt när han försökte. Han var för trevlig. För flabbig. För trött.

Det var många bilar på gården. Jag minns att när Folke och Birgitta skulle fara, körde de fast. Ja, det var ordentligt med snö i Dalarna den 15 mars i fjol. Vi var ett par stycken som gick ut för att hjälpa till. Gamla gubbar och jag. Förra året, förrförra, ja, alla år, skulle pappa ha varit den förste att springa ut och heroiskt och dumdristigt baxa loss bilen på något sätt. Nu höll han sig inte ens orienterad om hur det gick! Gav inga råd! Beskrev inga verktyg i garaget som man kunde försöka använda! Med frenesi höll han sig kvar i sin födelsedagsbubbla. Det var allt han orkade med, inifrån sin hjärntumörsbubbla. De sista hade inte gått innan han drog sig tillbaka till sängen, stångande rollatorn mot varje dörrpost, som han hade tagit för sed.

Sen låg han till sängs tills han dog åtta månader senare. Allt längre försvann han ifrån oss in i bubblan. Vi frågade allt mindre för att han skulle slippa nesan av att inte veta sådant han alltid vetat. Han satte agendan: inget tal om döden, inget tal om nästan någonting. Kycklingklubborna, som var det enda han ville äta. Andaktsböckerna, som han tyckte var så bra. Gamla sånger, som vi fick leta fram på datorn. Då blev det också ibland ”Guben i låddan” eller ”Fågelskådaren”. Gamla humornummer som han hade varit så bra på att minnas efter en lyssning.

Den sista tiden fick han bajsa på ett bäcken i sängen, för att hans benstomme var för skör för att han skulle kunna forslas med travers till toaletten. Den sista tiden var lång. Han låg på vårdhem då.

Det var ett drygt år bara som pappa inte var ”som vanligt”. Vi säger så när någon förändras i en snabbare takt än brukligt. Alla är vi stadda i ständig förändring; det är därför vi brukar uppleva varandra som statiska. ”Hon har förändrats,” säger vi och menar det som kritik.

Pappa gick från machoman till invalid på några månader men inne i mig lever han som den han var när han var 30, 40, 50, 60, 70, 75. Olika men samma. Idag är det hans födelsedag. Jag ska ställa fram hans foto och tända ett ljus. Ett värmeljus blir lagom. Det brinner ner på några timmar.

(Utmaning: skriv om förändring)

onsdag 14 mars 2012

Och vad menar du med det?

”Bry dig inte,” sa mamma snäsigt. Hon tyckte att jag var ”om mig och kring mig” och menade därmed alls inte ”snål”, som Thore Skogman. ”Om sig och kring sig” är ett uttryck som används i så många olika betydelser, förutom det kanske ursprungliga ”snål”, att det är ovist att använda det utanför den egna familjen. Hos oss tolkade jag det som ”beskäftig”. En person som var om sig och kring sig var en som lade sig i det hon inte hade någonting att göra med.

De flesta som använder uttrycket ”bry sig” menar att vara empatisk. Inte mamma. Hon avsåg snarare att den som brydde sig var nyfiken och just lade sig i det han/hon/den/det inte begrep.

Tänk om alla små vardagliga uttryck är lika mångtydiga? Tänk om vi sitter på pubarna och sushiställena och pratar förbi varandra? Om vårt språk bara är förståeligt på det egna hemmanet? Eller, hemska tanke, om vi på sin höjd kan förstå oss själva, om ens det?

Det var en gång ett språk som var på utdöende. Bara två gamla gubbar fanns kvar som pratade språket. De sista trettio åren talade de inte med varandra, för de hade blivit osams. Tuvan som stjälpte lasset kanske var en sådan där betydelseglidning i ett uttryck, som gjorde att de i praktiken talade två olika språk.

(Utmaning: skriv om att bry sig)

tisdag 13 mars 2012

Sås

Hon är orädd. Hon har rökt sedan hon var arton. Först var det fem år, sedan tio, nu är det plötsligt hela livet. Så gott som. Hon måste förklara det för sig själv, ser sig inte som en inbiten rökare. Varje cigarrett kan vara den sista, kunde vara den första. Det är bara hemma hon kan röka inne. Borta får hon gå ut.

Hon kommer in efter före-maten-cigarretten hos Terje och Lilian och näsa och öga börjar jubla, munnen fylls med saliv. Terje rör i såsen, Lilian skär upp steken (en tjälknöl, den bästa tjälknöl hon har sett, rödrosa och grann, mör som glass) och klyftpotatisen doftar.

Såsen är kraftig, skulle ta död på vad som helst men tjälknölen klarar sig och smakerna gifter sig i stället för att gå isär. Hon höjer sitt glas:
– Skål för denna säreget goda sås! Vad har du haft i?
Terje ler belåtet.
– Inget märkvärdigt. Grädde och grönmögelost och en slatt balsamvinäger och ett par rutor choklad.

De pratar om symbolhandlingar. Terje är för, de andra är tveksamma. Så kommer någon av de andra med exempel på symbolhandlingar som varit bra. Då är Terje emot. Det är som vanligt och maten sjunger på tungan.

Nu har hon tagit udden av den värsta glupskheten. När hon ska ta sin andra portion, känner hon med sleven på såsen, rör runt i den. Den har börjat kallna litet. Tjockna ännu mer. Den är nästan svart. En hostattack kommer över henne och hon får en vision av att hennes lungor till en åttondel är fyllda med just en sådan här sås, trög och tjärsvart. Just en sådan här sås som den som Terje gör med ädelost, balsamvinäger och choklad. Hon äter långsamt, påminner sig vid varje tugga om hur mycket skit hon dragit i sig. Det gör maten mindre god men det får gå. Hon måste dra fördel av att hon fått tag i sitt äckel. I sin mentala att-göra-lista skriver hon ”sluta?”. Det är första gången.

När kaffet är urdrucket ursäktar hon sig. Ute är det stjärnklart. Av vana spanar hon in Cassiopeja. Hon tänder en cigarrett och tänker inte på någonting. Inte på någon sås i lungorna, inte på vad röken gör med hennes andningsorgan. Ordet ”sluta?” bleknar från listan eftersom tankarna hon hade för tjugo minuter sedan inte finns. Hon njuter. Det här skulle kunna vara hennes första cigarrett. Det är definitivt inte den sista.

(Utmaning: skriv om sås)

måndag 12 mars 2012

Mannen som kunde tala om människor

Tänk er en man som kan tala med hästar. Man brukar ta för givet att sådana inte gärna talar med sina artfränder. Men Ian McAllister, smal, senig, i rutig skjorta och wranglerjeans som alla andra, är annorlunda. Medsamma jag frågar honom om hästar, börjar han bubbla:
– När vi går ut för att tämja hästar måste vi veta att vi är flockdjur, liksom de, och att trygghet är vad de söker, liksom vi. Med allt det lugn som vår egen djurlighet kan frambringa, vänjer vi dem vid att vara nära. Sen är vi nära en lång stund. Varje känsla av stress är fatal. Det hjärta som ska slå i oss är ett hästhjärta. Och vi hukar oss ner på marken. Knäpper kanske litet med fingrarna. Sitter halvt bortvända med utsträckt hand. Låter hästen ta första steget. Medsamma vi har fått kroppskontakt med djuret, ska vi vänja det vid att bli smekt och klappat över hela kroppen. Det är grunderna i hästtämjning.
– Men det måste ju ta åratal att nå några resultat!
– En häst är inte annorlunda än en människa. Den lär hela livet men bäst när den är ung.
– Kan vem som helst...
– Vem som helst kan lära sig att läsa hästens kroppsspråk och imitera det. Men för att tämja en häst krävs timing, känsla och konsekvens. På det sättet är hästen som vilket djur som helst.
– Du säger hela tiden att människor är som hästar och vice versa. Nu säger du plötsligt att hästen är som vilket djur som helst. Är vi människor också djur?
– Svaret på den frågan vet du själv. Vi är Homo Necarans – det enda djuret som i stor skala dödar sina egna. Det enda djuret som undergräver möjligheten för sin egen existens på planeten. Vi är ett underligt djur. Jag själv är urtypen för det djuret. Jag har som levebröd att tygla och kontrollera en annan art. Ur den driften föddes vår storhet och vår undergång.
– Skulle du kunna sluta?
Han tittar upp på mig med huvudet på sned.
– Nej.

(Utmaning: skriv om att tämja)

söndag 11 mars 2012

Att skriva strunt

Så konstaterade romantikern Carl Jonas Love Almqvist på 1800-talet: ”Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det överstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt.” På 1950-talet antog modernisten Gunnar Ekelöf, av alla, utmaningen. 1955 utkom hans Strountes. Det var nonsens men inte bara nonsens och det var riktig poesi – vad nu ”riktig poesi” är. Hans säregna röst var förstås där, mitt i dikter som var som skrivna av skrivpuffsbloggaren disco. Jag tänker främst på ”Ögon döda”.

Det som åldrats mest är förhållningssättet till mat. De lättsinniga fantasierna och betraktelserna över revbensspjäll och lammkotletter är omisskännligt för-ekologiska. Mat är bara mat, oladdad, utan sammanhang och proveniens.

Gunnar Ekelöf avtäcker sig modigt i Strountes som i nästan ingen annan samling, träder fram i allt sitt gamängaktiga svårmod. Avtäcker sig till utplåningens gräns: ”Löv blundar över hans öron/Det surrar i hans jordöra, han har fått tåget/i huvudet/som molar och molar, som rullar och rullar/likt en tordyvel den enda tanken:/Att smälta samman näsa och mun!/Varför skall evigt de två vara åtskilda/utan att veta så mycket ens av varandra/som droppen och tungspetsen! Tänk/att få utsläta dragen med famlande hand/och avlysa ansiktet/så att det blir vad det är: en gråsten/regnvåt, med stannat vatten i skrevor/bara ett skalligt huvud i mossan och/lingonriset/utan samband med bål och ben/eller mål eller mening (ur ”Ögon döda”)

För de stora kanske det är svårt att skriva strunt. För alla oss andra? De som har följt de senaste veckornas uttagning till Eurovision Song Contest kanske har synpunkter på det. Jag vill inte slå mig för bröstet men jag vet i alla fall att jag har skrivit mycket strunt: när texterna har legat för nära mitt hjärta – eller för långt ifrån. När jag i hybris trott att allt som väller ur mig är av värde. Jag har inte många decennier kvar på jorden. Tiden kommer inte att räcka till att med avsikt skriva strunt. Det är nog förbehållet dem som tycker det är svårt. De stora.

(Utmaning: skriv om strunt)

lördag 10 mars 2012

Den som dömde dig

Den som dömde dig fanns inte i rättssalen.

Vi minns inte ditt ansikte, för på alla bilder bar du flätan, din karaktäristiska Margaretafläta, osannolikt prydlig. Inte ett hårstrå tittade ut. Du stod bland de orangea fanorna och du segrade för en tid. Flätan som ett kyskhetsbälte och vi drev gäck med dig litet.

Några år gick och du stod plötsligt inför rätta, anklagad för korruption. Vi tänkte väl ”ingen rök utan eld” och märkte inte så noga hur summarisk rättegången var, hörde inte rapporterna om tortyr. Ditt land är ju så rörigt politiskt. Vem håller reda på det? Din frisyr som en militärhjälm.

Du fick sju år. Den som dömde dig fanns inte i rättssalen. Du sitter inte i en mörk fängelsehåla, utan modernt och rätlinjigt. Lyset är på dygnet runt. Dygnet runt kameraövervakas du och filmas. Två gånger om dagen ser linsen dig lösa upp och fläta om din fläta. Dina fingrar spindelflinka. Flätan – en gloria?

Vi såg aldrig ditt ansikte. Du blev genast identifierad med din speciella frisyr. I höst är det val igen. Den som dömde dig fanns inte i rättssalen.

(Utmaning: skriv om att fläta)

fredag 9 mars 2012

Varje tugga

I en tid när det är ohyggligt svårt att leva hyggligt, skulle så mycket bli så mycket bättre om vi, var och en, började tänka på vad vi låter passera över våra läppar. Varje tugga. Också varje ord. Det är de små handlingarna av medvetenhet som får oss att inse de verkliga sammanhangen:

I varje bit bröd
jag tar i munnen, finns
alla människor
hela jorden, hela himlen
och alla stjärnorna
(Göran Sonnevi)

Kanske skulle vi då också återgå till den uråldriga praktiken att tacka. Tacka för vad vi får. I stället för att hetsäta fem bananer, skulle jag kanske äta en och tänka på de många miljögiftsstinna plantagearbetarna i Latinamerika som gjort det möjligt för mig att njuta denna exotiska smak. Om jag åt en banan och inte fem, skulle jag dessutom ha råd med ekologiskt.

Att tänka på varje tugga leder till varsamhet med vad vi har, gör att vi träder lättare på jorden. Det är precis vad Gaia behöver. Inte ”någon gång”, inte snart, utan nu. Precis nu.

(Utmaning: skriv om att äta)

torsdag 8 mars 2012

Poesi för livet

Min första kontakt med poesi fick jag genom radion. Inte den allra första radion jag lyssnade till, som var humleradion innanför brädväggen i det ruckel till torp som var vårt hem på sommaren. Humlor hade byggt bo och jag älskade att stå med örat mot panelen och lyssna. Om jag hörde poesi även där kan jag inte veta. Jag var för liten för att minnena hela ska kunna bärgas till nutid. Jag befann mig i det magiska landet barndom, där humlorna var radio och sädesärlorna på gården mina vänner.

Nej, poesin kom fyra gånger om dagen på den riktiga radion. Nu var jag kanske fem-sex och betagen i ord. ”Tyborön. Oksöy fyr...” ”Väderöarna, Måseskär...” Listan var lång, jag kunde den när jag hängde med uppläsaren men klarade den aldrig utantill. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

Fyra gånger om dagen, som sagt, mitt långa mantra, en bön som inte var en bön, den var mer än så, för den var ingen invokation utan ren poesi. ”Tyska bukten, Fiskebankarna, Syd-Utsira...” En synkoperad rytm som därför var skön. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

Observationerna och prognoserna hörde jag aldrig. Hör dem fortfarande inte. Jag har någon gång som vuxen varit på sjön och sjörapporten har högtidligen slagits på men jag har inget hört, utom min barndoms lyriska ramsa: ”Eggegrund, Kuggören...” ”Skagsudde, Holmögadd, Jämäsklubb...” Om jag så var i sjönöd skulle jag lyssna på rapporten som en tröstande strof att beledsaga mig på min hädanfärd, inte som något som konkret kunde vara till nytta. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

När jag en dag skall gå bort, om någon av er skulle vara i närheten, hitta en radio och placera den bredvid mitt huvud och hoppas med mig att jag får lämna livet just när sjöväderrapporten sänds. Trygg som ett foster kommer jag att höra de vackra namnen och kadenserna en sista gång och så äntligen, äntligen få ge mig iväg ut på de mytiska farvattnen utanför Jären och Lista.

(Utmaning: skriv om en lista)

onsdag 7 mars 2012

Ädelt

Helium är en ädelgas. Om man släpper en ballong med helium i så fastnar den mot taket. Gasfyllda föremål får inte medbringas på bussen. Därför är alla barn som åker kommunalt från Skansen ledsna. Men deras barn kanske inte behöver utstå traumat att en arg busschaufför portar deras ballonger, ty trots att helium är universums näst vanligaste grundämne håller det på att ta slut på jorden, eftersom vi bränner upp vår naturgas i stället för att utvinna helium ur den.

(Utmaning: skriv om något ädelt)

tisdag 6 mars 2012

Drömmen om en blå gud

Hon drömde, så hon drömde, om en gud som var skimrande blå och vänlig men liksom tankspridd. Gud höll fram ett häfte som mycket liknade det som brukade höra till mellanstadiets matteböcker och som låg inlåst i magisterns katederlåda. ”Du får rätta dig själv,” sa Gud. ”Var det allt det var? En skola??” stötte hon fram. ”Ja, det var allt,” sa Gud och log. Surmulet satte hon sig med facit. Hon hade precis klarat sig i medkänsla och disciplin men kört i uppmärksamhet och livsförståelse. ”Hur blir det nu då?” frågade hon, fortfarande avig men inte utan bävan, när hon kom tillbaka med häftet till den blåa guden, som strök henne över pannan och sa: ”Du får vila upp dig här ett tag, sedan skickar vi dig tillbaka. Ja, vi är så gammalmodiga, från ditt perspektiv sett, att vi låter en del – de flesta, faktiskt – gå om klassen.” Och hon blev tilldelad ett rött skynke, jättestort, som blåstes upp och blev som en mjuk tunnel. ”Får jag inte vara med andra?” ropade hon till Gud innan hon sögs in i tunneln. ”Nästa gång. Eller nästnästa. Någon gång. Nu ska du vila.” svarade han och hans rop blev svagare och svagare. Hon hann precis upptäcka att hon förnam en puls i tunnelväggen. Sen vaknade hon.

(Utmaning: skriv om facit)

måndag 5 mars 2012

Tjugo år och tusen mil

Det var en dag under novembers magra sol. Jag flydde dig som betydde mest för mig, för jag visste inte förrän långt senare att det var du. Du som var den. Jag var ytterligt ung och skamligt ensam och jag flaxade räddhågat upp till ytan. Valde den enkla vägen. Valde honom som ingenting krävde just då, som också var ung som jag.

Jag minns dagen. Den smala strimman i det gråa. Löftet om vargavinter. Du skrev så vackra ord. Jag rodnade och hjärtat rusade. Inte värdig dig.

Jag bjöd dig på middag sen. Allt var som förut. En annan sorts intimitet, mindre skräckinjagande. Som mellan två som överlevt på ett isflak tillsammans, blivit räddade.

Långt senare skrev jag också till dig, tjugo år och tusen mil emellan. Jag skrev om passion då. Det var så dags. ”Never felt so passionately...” skrev jag. Det är jag, det. Tjugo år eller tusen mil hit och dit. Jag förväntar mig att människor är samma. Bär alla mina möten i mig. Alla åldrar.

Om jag nu åker dessa tusen mil – ska ditt oskrivna svar fladdra upp och slå mig i ansiktet, som du en gång blivit slagen av mitt? Eller ska vi stå som räddade från ett isflak i en annan ocean, söka och finna koderna för att tala de överlevandes språk?

(Utmaning: skriv om att svara)

söndag 4 mars 2012

Suckarnas familj

Dottern hade tagit till att sucka. Närsomhelst, under en måltid eller en omgång alfapet, en tom blick ut genom fönstret följd av en djup suck.
– Vad suckar du för? frågade modern bekymrat.
Dottern var sjutton år och gick humanistisk linje. Bara en sådan sak. Hon kanske var förläst.
– Du vet, jag tillhör suckarnas familj! var svaret – till en början alltid glatt och vänligt, sedermera irriterat och snäsigt.
Hon hade rätt. Hon var en suckare på fädernet. Hennes gammelfarmor hade haft en bälg, hon. Suckarnas familj.
Det fortgick ett par månader, uppemot tre. Sen kom dottern inte upp till frukost en morgon. Modern gick ner till bottenvåningen för att väcka henne, noterade braslukt, vilket inte var ovanligt, knackade på utan att få svar, gick in efter tre knackningar och en extra liten väntan.

Dottern hängde från lampkroken i en elsladd som hon väl hittat i garaget.
Dottern hängde från lampkroken i en elsladd som hon väl hittat i garaget.
Dottern, hennes dotter, hängde död från taket.

Modern fastnade i ögonblicket. Tänkte: här stannar tiden. Det här kommer jag aldrig i från. Hon stod med öppen mun och handen på handtaget i flera bråkdelar av en sekund. Sen skrek hon, skrek gällt och ylande, och bjöd tiden att fortsätta igen. Sonen kom rusande. Lillebror. Hon hörde hans steg i trappen och vände sig om. Instinkten var att hindra honom från att se. Det blev en kamp. Han var starkare. Fick se. Kräktes.

Snart trampade främmande människor i deras hus. Ambulanspersonal, läkare, polis. Allt var förgäves och för sent. Modern och sonen satt hopkrupna i gillestugan vid en falnande brasa, där dottern måste ha bränt papper hela natten. Skuldkänslorna hade ännu inte kommit. Än fanns bara det råa, köttiga såret, ingen tankestruktur att ta till - ”det var mitt fel...”, ”jag skulle ha...”. Ingen spindelväv av tröst.

(Utmaning: skriv om en suck)

lördag 3 mars 2012

Oväsen

Jag skulle ha velat känna dig när du var trummis. Du visste att det skulle döda dina öron, ändå gjorde du det. Trummade för att musiken var ditt liv. Nu kan du bara slå en ljudlös paradiddel med fingrarna mot ditt belamrade soffbord. Buteljerna skyfflas inte undan i den takt det kommer nya. Du är fånge i en liten lägenhet. Grannarna vänder sig emot dig när du klagar på slamrande hissdörrar och klampande barn.

Jag skulle vilja sitta en kväll, en enda kväll, i ditt öra. För att förstå. Vi vågar oss ut ibland, som nu. Har inte råd med så mycket, det får bli en suspekt plankstek på Fridhem. När jag kommer är du redan där. Jag tittar automatiskt mot det bortersta hörnet men du har slagit dig ner alldeles bredvid stereon. ”Hur går det för dina öron?” frågar jag. ”Än så länge går det bra.” Men snart måste du flytta. Du försöker förklara. Jag fattar att vänstra örat är utslaget nu men fattar ändå inte. Vi har ju flyttat på oss. Okänsligt beställer jag in ytterligare en öl.

Jag skulle vilja kunna översätta till mig själv. Jag är också en kreativ människa. Skulle jag ha offrat mina sinnen, de jag använder, på att skriva? Skrivit mig blind och stum och döv? Utan fingrar, utan smak och lukt? Men det är inte samma sak. Om mina fingerblommor blev allergiska mot tangentbordet vore det bara att börja använda papper och penna. Om mina händer höggs av, skulle jag kunna använda munnen. Om jag blev blind skulle det finnas hjälpmedel till hands. Jag kan inte förstå.

Jag skulle vilja följa med dig hem, fortsätta prata. Men bussen står redan inne, jag hinner inte fatta något beslut. Pussar i luften, sen störtar du in. Du ser ut som en helt vanlig person. Ja, du ser faktiskt ut som om du har ett liv. Men du beskriver det som om du levt med pausknappen intryckt ända sedan du var tvungen att sluta med musiken. Som om den vi känner inte är du. Du står framför föraren med din remsa. Tryckluftspusten när bussdörren går igen. Och gesten kommer en nanosekund för tidigt. Gesten mot örat. För du är alltid, alltid beredd på ljud som slår sönder. Ljud som förstärker ditt bullerhelvete. En kväll, en enda kväll, skulle jag vilja sitta i ditt öra.

(Utmaning: skriv om oväsen)

fredag 2 mars 2012

Gulla

Karlar var mina snuttefiltar. Jag tog dem som hade gott hull. Så brukade jag suga mig fast vid halsen eller där nere, där magens lätta kurva börjar ovanför ljumsken. Det gjorde inget att de doftade olika. Människolukten lugnar alltid. Jag lurade dem i säng med ekivoka löften. Drog av dem deras skjortor, slipsar, skor och började sniffa, snusa, gulla, suga. I början var de brydda, sen tyckte de nog att det var litet skönt.

Det är längesedan nu som jag fått någon karl i säng. Jag har en skräckinjagande kroppshydda och påse på magen. De gillar inte när den daskar mot dem, påsen fylld med träck. Snuttar gör jag nu med halvädelstenar som är slipade till ägg. Jag har onyx i olika färger, ametister, månstenar och lapis lazuli. Stenarna ligger spridda i min säng. När jag behöver någon sträcker jag bara ut handen och vet utan att titta vilken jag fått tag på. Jag smeker med den stället mellan min överläpp och näsan och är ganska nöjd.

(Utmaning: skriv om en snuttefilt)

torsdag 1 mars 2012

Över en öl

Han var liten och bred och gubbig redan vid tjugofem. Han studsade när han gick. Redan vid tjugofem hade han gett ut en roman och höll på med den andra. De var vänner. Gick ut och tog en öl minst en gång i veckan. Redan vid tjugo var hon vilsen, mer vilsen än hon skulle bli. En kväll på V-Dala fattade hon modet och sa:
– Jag funderar också på att skriva en roman!
Hon trodde att han skulle bli glad men han sa i trött ton:
– Och vad skulle den handla om, då?
Hon var mån om att verka seriös, inte berätta för mycket.
– Den handlar om ett hyreshus ute i Gottsunda, knarkare och Svenssons som blir vänner. Hela husets liv. Liksom.
Han pustade ut.
– Det krävs en hel del mer än så av en romanidé, sa han.
Det var hur han sa det. Hon hade aldrig i sitt liv trott att han kunde vara nedlåtande. Det kunde han.
I häpnad och försagdhet lade hon ner sitt projekt. Såg inte åt skönlitterärt skrivande förrän hon inte hade något val.

Spår som korsas, följs och sedan slingrar sig ifrån varandra igen. Tjugo år senare har de både tappat kontakten, länge, och återförenats igen, sporadiskt. De sitter på Pressklubben med varsin skummig Orval. Hon vet att han sitter och trycker på hennes älskling - en tjock manuskriptbunt i en duvblå mapp. Hennes första. Hon är dräktig med hopp. Det pirrar i handflatorna.
– Jag har tittat på din text, säger han till slut.
– Ja.
– Du har skrivit en historia.
– Ja.
– Gör nu litteratur av den.

Till skillnad från vid sågningen i ungdomen går hon hem och gråter. Till skillnad från då släpper hon inte sin dröm. Hon tar den förhatliga pappersbunten, full med hans kommentarer och strykningar, läser och snyftar och arbetar om. Det tar ett halvår. När de träffas nästa gång har hon med sig en bukett anemoner till honom.
– Tack för allt ditt slit. Den har blivit antagen av Svante Weylers förlag.
Han studsar sittande. Hon kan inte avgöra om han ser glad ut eller inte. Det tar några minuter innan han undslipper sig ett ”grattis”.

Hon ska komma att leva och publicera sig i flera, flera år och varje gång hon är på ett visst stadium med en roman tänker hon de magiska orden. Hon tänker dem med hans röst: ”Gör nu litteratur av det”.

(Utmaning: skriv om att fälla)

onsdag 29 februari 2012

Rosenvatten och illusion

På kvällen var det åter visning av Axels lägenhet.
– Jag kommer väl till dig efter jobbet, då, sa han till Kim.
– Nej, för jag har bestämt att jag ska bjuda dig på middag på Lupinen. Dyk upp när du är färdig!
Axel tackade och la på. Lupinen. Det var länge sedan. Han älskade Lupinen.

Efter jobbet tog han sig till Vita Bergen. Kim satt redan i förrummet, blond, rufsig gloria och smala fingrar, plockande med några lupinfrön. De gav varandra en lätt kram.
– Åh, vad jag trivs här, sa Axel.
– Vi kommer att ha mycket närmare hit när vi flyttar. Det blir vår kvarterskrog, nästan. Vill du också ha rosenvatten?
– Nej, ingefärsvatten. Jag tar det vid bordet.
Axel märkte inte Kims snopna min fastän han stod mitt emot honom och lekfullt drog honom upp ur den bekväma fåtöljen.

Kim hade tänkt vänta till desserten. Han hade för sig att de gjorde så i Hollywood. Men när de hade beställt kände han sig så explosiv att han inte kunde vänta längre.
– Axel, jag älskar dig, började han.
En hand for ut mot hans på bordet och Axel sa:
– Och jag älskar dig. Mer än mitt eget...
– Du avbröt mitt tal!
Axel rodnade när det började gå upp för honom vad Kim höll på med.
– Kim!
– Nu har jag glömt det. Talet. Men jag vill att vi gifter oss i samband med att vi flyttar ihop.
Han såg olycklig ut. Axels ögon blev våta. Frånvarande tog han bomullsservetten och baddade dem. Tystnaden blev lång, tills Kim ynkligt sa:
– Vill du?
– Det förstår du väl, sa Axel med en röst som om han talade inifrån en märgpipa. Jag menar ”ja”. Jag är så glad!
Kim tittade ner.
– Jag har ingen ring. Tänkte att vi skulle titta ut ringar tillsammans. Men jag har den här.
Över bordsskivan sköt han ett taffligt inslaget paket.
– Får jag öppna?
Kim nickade.
– Oj. Din pappas träkåsa! Men du då? Vad ska du ha?
– Det är inte pappas. Det är en kopia av den. Jag vet att du tycker om den.
Axels fingrar grep om Kims och maten kom, en underbar paj med en underbar sås. Kim beställde in ytterligare ett glas rosenvatten.
– Även om allt blev litet halvmisslyckat ska vi i alla fall skåla i rosenvatten, nu när de inte har champagne.
– Halvmisslyckat? Det var det mest romantiska som hänt mig i mitt liv, utom när jag blev kär i dig. Och du vet att jag föredrar rosenvatten framför champagne.
– Den romantiska kärleken är en illusion.
– Jag vet, vi vet. Därför är det en sådan nåd att detta händer oss.
– Nåd tror jag inte heller på.
– Man kan säga så ändå.
Rosenvattnet kom. Det var Axel som höjde sitt glas först.
– För en underbar illusion!
– För illusionen!

(Utmaning: skriv om att fria)

tisdag 28 februari 2012

Mitt skåp

Om man öppnar min ryggtavla finner man att den är ett skåp, stängt med en enkel hasp som dock är ganska rostig. Men luckan går att få upp, gnisslande på gistna gångjärn. Därinne på hyllor av tunnhyvlad teak finns alla mina skatter: en himlastege, en månsten stor som ett ägg, utsnitt av texter jag bestämt att jag alltid ska bära med mig. Så typiskt mig att bära mitt vackraste dolt på baksidan. Ibland, kanske vart fjärde år, låter jag någon titta. Rune har fått se, och Alicia, men inte mamma och brorsan. När den jag visar skåpet har sett färdigt och ställt sina frågor ber jag honom eller henne varsamt lyfta ut föremålen och bära dem till min framsida, så att jag själv kan se. Det är texterna jag är mest intresserad av. Har man en gång sett en himlastege och en jättestor månsten minns man hur de ser ut. Jag går igenom texterna ganska grundligt, tills jag märker att min vän börjar bli rastlös. Då lägger jag till några nya fynd, om solens gula som smutsar rutan, till exempel (Det har jag läst. Det låter bättre på engelska. Yolk är ordet som används.) Bara små, små utsnitt. Små utsnitt som öppnar synen eller hjärtat.

Jag har tänkt på att det är opraktiskt att ha sitt skåp på baksidan. Att det är genant att inte komma in i sitt allra heligaste av egen kraft. Att vara utlämnad åt någons godtycke. Att inte kunna titta på de där textraderna när helst man vill.

Förr frågade jag alltid: ”Var har du ditt skåp?” Än har jag inte träffat någon som över huvud taget har något i sin kropp. Då tycker jag det är bättre att ha ett, även om det sitter litet obekvämt till.

(Utmaning: skriv om ett skåp)

måndag 27 februari 2012

Änkornas källare

En burk tonfisk och litet ris. Hur länge ska det räcka? Hur lång tid ska det ta innan vi är avskurna från världen utanför den lilla källaren, som kallas änkornas källare, fast vi inte vet om vi är änkor än. Min man var herde. Min man är herde. Han var ute i markerna och har inte kommit tillbaka på fjorton dagar. Belägringen har varat i tre veckor. Min man var bara tvungen att se om sina får. Litet får vi höra från dem som smyger ut och in genom källardörren. Det sägs att varje förband har med sig medlemmar av säkerhetspolisen. De ska ta hand om dem som vägrar skjuta på civila, de som försöker desertera. Det är ett av våra få glädjeämnen: att många har gått över, har lagt ner vapnen för att slippa skjuta på sina egna. Men det blir svårare nu, förstås. Med säkerhetspoliser i varje stridande förband. De arkebuseras väl, de som inte klarar av att skjuta på barnen, på sina grannar. Torteras kanske först.

Vi kan absolut inget göra. Det är det värsta. Det är värre än att jag inte vet var min Rashid är. Vi sitter i en källare som stinker alltmer. Så gott som alla som gått ut efter litet bröd, desperata förstås, har försvunnit. Inte Ali. Han slängdes tillbaka ner i vårt hål där han drog sina sista väsande andetag. Vi räknade fjorton kulhål.

Hur ska det här sluta? Kan det sluta? Var är FN? Resonerar de som så, att militär som släppts lös att slåss mot den egna obeväpnade befolkningen är en helt intern angelägenhet?

Men det finns inga interna angelägenheter när man bryter mot de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är universella, går utöver statsgränser. De universella rättigheterna kräver att alla, oavsett nation, ställer sig på folkets sida mot tyrannerna.

När kommer FN? Vi förblöder här i väntan. Jag slickar blod från pekfingret. Slant med kniven när jag skulle öppna tonfiskburken. Nu petar jag ut innehållet och delar det i åtta bitar. Åtta dagars försörjning, om tonfiskköttet inte härsknar i den kvalmiga luften. Och så riset till det.

(Litet grand snott från Marie Colvins sista reportage från Syrien i DN den 26 februari)

(Utmaning: skriv om vanmakt)

söndag 26 februari 2012

Anställningsintervjun

Stolt traskar jag i mina finaste boots Sveavägen fram. Jag hyser tilltro till mig själv. Snacka kan jag och snacka ska jag på denna första anställlningsintervju på sju år. Jag har använt rätt strategi.

Jag möts av en panel bestående av två kvinnor och en man. Kvinnan i havrefärgad dräkt börjar.
– Kan du visa ditt green card?
Jag blir litet överrumplad av frågan.
– Det tror jag att jag har slängt.
– Det spelar ingen roll, för den tidning i Wisconsin som du fått så goda vitsord från existerar inte, säger mannen.
– Det var rätt länge sedan. De kanske har bytt namn.
Då brister den andra kvinnan ut i en harang:
– Existerar inte och har aldrig existerat! Vi har varit i kontakt med andra tidningar. Och så har vi kollat med de referenter du angivit i din ansökan. På det bussgarage där du jobbade i tre månader – inte tre år, som din ansökan anger – frontalkrockade du totalt tre bussar. Som undertextare av film från engelska till svenska var du – jag citerar – ”urusel” och slutade före provanställningens slut. Varför tror du att vi vill ha dig som simultantolk?
– Varför har ni kallat mig till intervju om jag nu är så pissig?
– För att meddela dig att vi har lagsökt dig, säger mannen och knackar med pennan i bordet.
– Näh!
– Jo. För urkundsförfalskning och bedrägligt beteende. Aldrig i vår tid har vi stött på sådan fräckhet.

Vimmelkantig går jag därifrån. Allt var över på mindre än tre minuter. Det var ingen riktig intervju. Och som jag jobbat med ansökan. Klippt och klistrat. Det slår mig plötsligt att de inte sagt något om dokumenten från gymnasiet och från universitetet. Min fil mag. Betyder det att de går att använda igen någon gång? Det var mycket jobb med dem.

Jag går hem och bokar en enkel till Chiang Mai. Några månader bara, ett halvår. Tills allt har blåst över.

(Utmaning: skriv om något missvisande)