Anställningsintervjun

Stolt traskar jag i mina finaste boots Sveavägen fram. Jag hyser tilltro till mig själv. Snacka kan jag och snacka ska jag på denna första anställlningsintervju på sju år. Jag har använt rätt strategi.

Jag möts av en panel bestående av två kvinnor och en man. Kvinnan i havrefärgad dräkt börjar.
– Kan du visa ditt green card?
Jag blir litet överrumplad av frågan.
– Det tror jag att jag har slängt.
– Det spelar ingen roll, för den tidning i Wisconsin som du fått så goda vitsord från existerar inte, säger mannen.
– Det var rätt länge sedan. De kanske har bytt namn.
Då brister den andra kvinnan ut i en harang:
– Existerar inte och har aldrig existerat! Vi har varit i kontakt med andra tidningar. Och så har vi kollat med de referenter du angivit i din ansökan. På det bussgarage där du jobbade i tre månader – inte tre år, som din ansökan anger – frontalkrockade du totalt tre bussar. Som undertextare av film från engelska till svenska var du – jag citerar – ”urusel” och slutade före provanställningens slut. Varför tror du att vi vill ha dig som simultantolk?
– Varför har ni kallat mig till intervju om jag nu är så pissig?
– För att meddela dig att vi har lagsökt dig, säger mannen och knackar med pennan i bordet.
– Näh!
– Jo. För urkundsförfalskning och bedrägligt beteende. Aldrig i vår tid har vi stött på sådan fräckhet.

Vimmelkantig går jag därifrån. Allt var över på mindre än tre minuter. Det var ingen riktig intervju. Och som jag jobbat med ansökan. Klippt och klistrat. Det slår mig plötsligt att de inte sagt något om dokumenten från gymnasiet och från universitetet. Min fil mag. Betyder det att de går att använda igen någon gång? Det var mycket jobb med dem.

Jag går hem och bokar en enkel till Chiang Mai. Några månader bara, ett halvår. Tills allt har blåst över.

(Utmaning: skriv om något missvisande)