Rosenvatten och illusion

På kvällen var det åter visning av Axels lägenhet.
– Jag kommer väl till dig efter jobbet, då, sa han till Kim.
– Nej, för jag har bestämt att jag ska bjuda dig på middag på Lupinen. Dyk upp när du är färdig!
Axel tackade och la på. Lupinen. Det var länge sedan. Han älskade Lupinen.

Efter jobbet tog han sig till Vita Bergen. Kim satt redan i förrummet, blond, rufsig gloria och smala fingrar, plockande med några lupinfrön. De gav varandra en lätt kram.
– Åh, vad jag trivs här, sa Axel.
– Vi kommer att ha mycket närmare hit när vi flyttar. Det blir vår kvarterskrog, nästan. Vill du också ha rosenvatten?
– Nej, ingefärsvatten. Jag tar det vid bordet.
Axel märkte inte Kims snopna min fastän han stod mitt emot honom och lekfullt drog honom upp ur den bekväma fåtöljen.

Kim hade tänkt vänta till desserten. Han hade för sig att de gjorde så i Hollywood. Men när de hade beställt kände han sig så explosiv att han inte kunde vänta längre.
– Axel, jag älskar dig, började han.
En hand for ut mot hans på bordet och Axel sa:
– Och jag älskar dig. Mer än mitt eget...
– Du avbröt mitt tal!
Axel rodnade när det började gå upp för honom vad Kim höll på med.
– Kim!
– Nu har jag glömt det. Talet. Men jag vill att vi gifter oss i samband med att vi flyttar ihop.
Han såg olycklig ut. Axels ögon blev våta. Frånvarande tog han bomullsservetten och baddade dem. Tystnaden blev lång, tills Kim ynkligt sa:
– Vill du?
– Det förstår du väl, sa Axel med en röst som om han talade inifrån en märgpipa. Jag menar ”ja”. Jag är så glad!
Kim tittade ner.
– Jag har ingen ring. Tänkte att vi skulle titta ut ringar tillsammans. Men jag har den här.
Över bordsskivan sköt han ett taffligt inslaget paket.
– Får jag öppna?
Kim nickade.
– Oj. Din pappas träkåsa! Men du då? Vad ska du ha?
– Det är inte pappas. Det är en kopia av den. Jag vet att du tycker om den.
Axels fingrar grep om Kims och maten kom, en underbar paj med en underbar sås. Kim beställde in ytterligare ett glas rosenvatten.
– Även om allt blev litet halvmisslyckat ska vi i alla fall skåla i rosenvatten, nu när de inte har champagne.
– Halvmisslyckat? Det var det mest romantiska som hänt mig i mitt liv, utom när jag blev kär i dig. Och du vet att jag föredrar rosenvatten framför champagne.
– Den romantiska kärleken är en illusion.
– Jag vet, vi vet. Därför är det en sådan nåd att detta händer oss.
– Nåd tror jag inte heller på.
– Man kan säga så ändå.
Rosenvattnet kom. Det var Axel som höjde sitt glas först.
– För en underbar illusion!
– För illusionen!

(Utmaning: skriv om att fria)