Mitt skåp

Om man öppnar min ryggtavla finner man att den är ett skåp, stängt med en enkel hasp som dock är ganska rostig. Men luckan går att få upp, gnisslande på gistna gångjärn. Därinne på hyllor av tunnhyvlad teak finns alla mina skatter: en himlastege, en månsten stor som ett ägg, utsnitt av texter jag bestämt att jag alltid ska bära med mig. Så typiskt mig att bära mitt vackraste dolt på baksidan. Ibland, kanske vart fjärde år, låter jag någon titta. Rune har fått se, och Alicia, men inte mamma och brorsan. När den jag visar skåpet har sett färdigt och ställt sina frågor ber jag honom eller henne varsamt lyfta ut föremålen och bära dem till min framsida, så att jag själv kan se. Det är texterna jag är mest intresserad av. Har man en gång sett en himlastege och en jättestor månsten minns man hur de ser ut. Jag går igenom texterna ganska grundligt, tills jag märker att min vän börjar bli rastlös. Då lägger jag till några nya fynd, om solens gula som smutsar rutan, till exempel (Det har jag läst. Det låter bättre på engelska. Yolk är ordet som används.) Bara små, små utsnitt. Små utsnitt som öppnar synen eller hjärtat.

Jag har tänkt på att det är opraktiskt att ha sitt skåp på baksidan. Att det är genant att inte komma in i sitt allra heligaste av egen kraft. Att vara utlämnad åt någons godtycke. Att inte kunna titta på de där textraderna när helst man vill.

Förr frågade jag alltid: ”Var har du ditt skåp?” Än har jag inte träffat någon som över huvud taget har något i sin kropp. Då tycker jag det är bättre att ha ett, även om det sitter litet obekvämt till.

(Utmaning: skriv om ett skåp)