Vid Styx

– Vill du ha filmjölk?
Hon skakar på huvudet.
– Jordgubbskräm?
Då slår hon upp ögonen, nickar. Hon har alltid varit en gottegris.

Personalen rör ihop krämen och mjölken till en sörja. Hon protesterar inte, fast hon egentligen vill ha mjölken i ett glas bredvid. Jag vet om det men tänker inte på det förrän efteråt. All vätska hon sväljer rinner ut, hamnar i buken. Var det rinner ut har ingen förklarat. Jag sitter bara här för att hålla henne sällskap på den resa hon gör ensam.

Hon har levt länge men nu är det inte långt kvar. Blodet så tjockt att de får pumpa det ur fingrarna. Urinen har länge sett ut som mörk sirap. Nu har det bara kommit två milliliter i påsen. De säger att när njurarna slutar arbeta, är det inte mycket att vänta.

Jag minns när hon flätade mitt hår när jag var liten. Min storasyster, som viskande berättade om sina hemliga planer att klippa håret, permanenta det. Min stora, kaxiga storasyster som gjorde vad hon ville, trots alla förbud. Hon är född tjugosex på våren, är fyllda åttiofyra. Har klarat sig på egen hand i sexton långa år. Nu kommer turen till henne. Karon ska föra henne över den tröga floden Styx. Det är inte vatten som flyter i den. Vi sitter runt hennes säng och minns. Inget skönmålas, inget förfulas. Vi är ärliga här, vid färjestället. Sista utposten. Ibland kan hon öppna ögonen och nicka. Det är en ära att få vara med när hon går ombord.

(Utmaning: skriv om något trögflytande)