Första mötet

”Slappna av”, sa han och jag stelnade automatiskt, mötte sturskt hans blick. Hans ögon var smala, som på en reptil som är på väg att gå till anfall. ”Vi är som två djur på blomsterängar”, sa han, som för att bekräfta min iakttagelse. Allt är inte sockersött, särskilt inte i djurvärlden. Funderade på att säga det, men var rädd att förlora mig i ett resonemang. ”Du säger ingenting”, konstaterade han mycket riktigt. ”Du var mycket mer verbal på nätet.” Jag tittade på vävtapetens intrikata struktur. Den här mannen var inte trevlig. Den här mannen, som jag pratat med flera gånger om dagen på Dejtplatsen. Som jag drömt om, för att vara ärlig. Var det hans fru som skrivit meddelandena på nätet? ”Är du gift?”, frågade jag. Han tittade förtörnat på mig. ”Det vet du att jag inte är.” Tystnad. I huvudet började jag planera vårsådden. Förgroningen. Alla små plantor. ”Nu slappnar du av!” utbrast han triumferande. ”Du var rädd för att jag lurat dig, att jag var gift!” Jag log ett tigerleende mot honom, reste mig upp. ”Nej”, sa han snabbt. ”Det här är på mig.” ”Men jag ska gå”, sa jag. Då tappade han initiativet, satt med öppen mun. ”Men vi har ju nyss.... Du började ju precis....” Tydligt bragt ur fattningen. Jag önskade att jag skulle komma på någon bra slutreplik men det gör jag aldrig. ”Jag skulle ha velat träffa din fru”, sa jag. Han for upp: ”Har du inte fått in i din lilla skalle att jag inte har någon fru? Det är hjärnspöken! Du bedrar dig! Jag har varit skild i fyra år. Jag är fri, obunden!” ”Jag tror att om du hade en fru, skulle hon vara trevligare än du”, sa jag då. Då blev han riktigt uppbragt. ”Nätdejtar du bara för trevnadens skull?” kastade han fram med vass tunga, som om han beskyllde mig för ett brott. ”Jag slappnar bara av när jag trivs”, sa jag, krånglade på mig jackan och gick. Som tur var hade jag tid hos terapeuten dagen därpå. När jag kom hem skulle jag notera i min speciella bok för övningar i att inte vara rädd för män: försök 73. Gick hyfsat.

(Utmaning: skriv om att slappna av)