Under skydd av mörkret

Första gången smög jag mig dit. Jag tog vägen över åkrarna, den var mest synlig men snabbast. Jag gick ändå i mörker. När jag kommer fram knackar jag försiktigt på rutan. Hon är alltid vaken, fastän klockan är mycket. Så även första gången, när min hand darrade så att knackningarna kom i otakt.

Vi hade inget avtalat. Hon hade inte sagt att jag fick komma. Men jag ville det så starkt när jag någon enda gång fick ögonen på henne nere på samhället. Hon gick där så stolt och fin men böjd över sin rollator. Såg ut som hundra år, eller som en frontlastare.

Hon är inte hundra. Hon är knappt åttio. Men hon är ensam och ledbruten. ”Pel-vo-spon-dy-lit” bokstaverade hon så ordentligt första gången. ”Vad betyder det?” sa jag. ”Det betyder mycket ont.” Hennes hem är så trivsamt att väggarna liksom buktar sig, som i en grotta. De är tapetserade med bokhyllor, till och med ovanför dörrarna, bokhyllor i en dov, blå färg. ”Varför sparar du alla böcker?” frågar jag och hon utbrister: ”Inte sparar jag alla! Bara dem jag vill samtala om.”

Vem kan samtala om böcker här i byn? Jag tar med mig en tunn en, Döden i Venedig, men det är ingen vanlig deckare. Den blir liggande. Två dagar i veckan kommer jag till henne. Jag har hållit på nu i en månad, snart. Jag diskar eller skurar eller torkar damm. Sen sitter jag hos henne en stund och dricker te. Alltid te med skorpor. Hon säger att sällskapet är det viktigaste. Det förstår jag, som jag städar! Jag säger det och hon lägger handen, som inte alls är rynkig, på min. ”Du får förlåta. Min spontanitet har alltid gjort mig oförskämd”, säger hon.

Hon ber mig aldrig direkt om något. Jag får räkna ut vad hon behöver och blir bättre och bättre på det. ”Att en ung man som du hjälper en gammal kärring på det här viset!” utbrister hon en gång. ”Det är bara söndag och onsdag. Då händer ändå aldrig någonting i Grängesberg”, svarar jag, fast då ljuger jag. Onsdag är lillelördag för många. Jag får inga gliringar än, men snart. Ändå ska jag stålsätta mig. Jag ska hålla mig kvar vid hennes köksbord, äta hennes skorpor, lyssna koncentrerat när hon berättar om vad som hände på 1900-talet, eller vad som händer i den bok hon just håller på att läsa.

När jag går hem över fälten raglar jag nästan av lycka, av berättelsernas tyngd. Jag försöker berätta en del för mor och far men fast vad jag hört är så tydligt lysande i mitt sinne, är det bara aska som kommer ut genom min mun.

(Utmaning: skriv om en ny vana)