Det är inte ens mina möbler. De är gamla, men inte tillräckligt gamla för att vara inne igen. De blir det nog aldrig heller. Ett satsbord i teak. Vem har ett satsbord nu för tiden? Jag tog det för att det är praktiskt. Oklanderligt skött i ett par decennier, nu har det största av dem redan fått en kaffekoppsring. Jag tittar med vämjelse på de spindellika benen. Så blottade men ändå inte oblyga. Om jag tordes, skulle jag ställa ner det i grovsoprummet. Men allt jag har är mitt bara till låns. Jag kan inte fatta beslut om det. Mammas gamla duxsäng. Lilla skrivbordet, läraraktigt, prudentligt. Varför gör jag så här? Varför bor jag i ett upplag av släktens avlagda saker? För att jag är fattig och snål. För att mina föräldrar tycker att det är bra om saker kommer till användning. För att jag inte bryr mig tillräckligt. Om jag brydde mig, skulle jag spara och åka på Ikea. Hyra en släpvagn. Men det här kontraktet har jag bara i nio månader. Det gäller att fixa allt under första veckan, annars blir det inte gjort. Annars känns det som om man snart ska flytta igen.
Sängen står redan på plats. Nu gäller det att få upp lagerhyllan som en skylande vägg för den. En lagerhylla har jag, i alla fall! Man måste ha en lagerhylla. Alla har lagerhylla. Min köpte jag billigt av en man på mitt förra sommarjobb. Brandskadad. Om jag sätter upp den, blir jag av med några kartonger. Den är litet skev. Börjar böja sig, som en betande giraff på savannen. Vad allt kan inte hända i en brand?
Nu kan jag inte bestämma mig för om jag ska spara kartongerna i källarförrådet till nästa flytt. Jag avstår från att tömma kartonger, ställer de två vinröda fåtöljerna rätt. De gillar jag. De är gamla, så gamla att de är fina igen. Tunga som bly men inte lika otympliga som en soffa vore. Och de famnar den sittande, skärmar av.
Jag vill ha smak. Jag vill tycka något om saker. Men jag vet ingenting. Vet bara att jag tycker att mitt eget är fult. Att det inte ser ut som ett hem när jag är färdig. Här ska jag bo. Jaha. Med mitt bruna porslin. Mina gamla bunkar. Och det spinkiga satsbordet, som jag bara haft i ett år men redan satt en ring på.
(Utmaning: skriv om att möblera)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag skulle också gärna vara intresserad av att möblera och få ordning på gamla ärvda möbler osv. "Fattig och snål" och till det föga intresserad kanske? Men det är ju sorgligt att hon dock vet att det egna är fult, då bryr hon sig ju trots allt. Hmm...
SvaraRaderaEn sorglig text som jag tycker speglar andrahandsboendet
SvaraRaderaJag tror faktiskt att teak börjar bli lite inne igen;-) Jag tycker att den här texten är rolig och befriande mitt i allt sköna-hemmande, skrattar mest åt bordsbenen, gillar mina gamla bunkar, mitt bruna porslin skarpt.
SvaraRaderaBra text, gillade speciellt slutet "jag vet ingenting. Vet bara att jag tycker att mitt eget är fult."
SvaraRaderaMen jag hakade upp mig lite på den betande giraffen, hur ser en sån ut? Böjer de ens på halsen? Trycker det de inte bara upp den i trädet? Lata djur... Men jag tror det snarare är min associationsförmåga än texten som är märklig
Å, läser med grus i ögonen. Klart det var lite åttital (men jag har fortfarande en relation med mina lagerhyllor).
SvaraRaderaJag ser satsborden framför mig!!
SvaraRaderaDet är alltid en slags helhet hos dig. Dina texter är så lugna och vackra, jag tänker ibland att innehåll inte spelar någon roll alls här. det är dina ord som är viktiga. Ser det framför mig, vill rusa in och lugna, ställa allt fint.
SvaraRaderaIgenkänning, särkilt: "Det gäller att fixa allt under första veckan, annars blir det inte gjort. Annars känns det som om man snart ska flytta igen."... och så flyttar man ju faktiskt efter 2 eller 5 år...
SvaraRaderaoch tyvärr :-) även:
"Jag vill ha smak. Jag vill tycka något om saker. Men jag vet ingenting. Vet bara att jag tycker att mitt eget är fult."