Faster Sara

Jag blev satt på att skura trappen. Det gjorde ingenting. Först hade jag fått städa mitt eget rum. Det var roligt. När allt var gjort satt jag på den hala trappen med såpdoft i näsan och gjorde ingenting. Då sa mamma att jag skulle plocka blommor. Det fanns just inga blommor som var höga nog, gullvivor och pärlhyacinter fick det bli. Jag nådde inte de låga vaserna. ”Ta en stol!” sa mamma. Hon var röd om kinderna, höll på med hasselbackspotatisen. Steken efterstekte i grytan. Jag kavade upp på en köksstol, fick fram en vas med mönster på. Jag tyckte inte den var fin men den var lagom hög. ”Akta, den är av kristall!” sa mamma. Jag ställde den på bänken för att inte slå sönder den när jag tog mig ner från stolen.
”Får jag gå ut och titta nu?” frågade jag när jag satt blommorna i vatten.
”Visst får du det. Du har varit så duktig.”

Jag tittade inte bara. Jag lyssnade också. Farbror Einar och faster Sara hade köpt en bil! PV hette den, men jag visste inte vilken färg den hade. Nu hörde jag något! Nej, det var Bergströms traktor.

Jag satt länge. Det blev inte tråkigt. Bara mer och mer spännande. Medan jag lyssnade, höll jag noga rätt på mina omgivningar. De bråkiga skatorna, den dästa humlan som hela tiden ville in under min kjol.

Nu hördes motorljud! Det måste vara en bil! Där dök den upp i kurvan och den var röd, röd, röd och glänsande – så röd att det inte finns något rödare. Stolt och modern dök den upp och i den satt min stolta faster och min moderne farbror. Det var jag säker på. När for det någonsin några bilar förbi här?

Och den svängde upp på grusplätten framför vårt lilla hus. Ut kom faster Sara nästan innan den hunnit stanna. ”Birgit!” ropade hon och bredde ut armarna. Jag föll in i hennes famn. Hon luktade stad och dam. Dam i staden. Fastän hon var på landet nu. Sen kom farbror Einar och la sin hand på mitt huvud men jag ville inte släppa faster Sara. ”Du ska få dig en provtur sen!” sa han men nu fanns bara faster Sara. På dagen njutningen av hennes doft och hur hon betedde sig, liksom fint. På kvällen visste jag vad som skulle hända.

”Får jag natta lillan sen?” frågade hon mamma.
”Inte ska du bry dig om det. Lillan nattar sig själv numera.”
Då sa jag: ”Lillan behöver visst nattas!” och de vuxna skrattade.

Vi kröp ihop under filten. Först läste faster Sara ett kapitel ur min bok. Sen började hon berätta från alla böcker hon läst, om villkorslös kärlek och förbjuden kärlek och kärlek med förhinder och långa, långa historier, släktsagor kallade hon det. Vi höll på tills mamma kom och knackade på barnkammardörren. Då pussade faster Sara mig på båda kinderna och viskade: ”mer i morgon!” och jag låg i en ny värld, en sådan värld som faster Sara skapade när hon berättade.

Och när de var på hemväg krockade de med en lastbil. Hela den gnistrande röda bilen blev som ett dragspel, fick jag veta, men jag fick inte veta vad som hänt med faster Sara och farbror Einar. Jo, de var döda, men jag ville veta vad som hänt med deras kroppar. Om de fick sår och om de hade ont. Om de dog på en gång eller om de fick vänta inuti dragspelet. Jag fick inte följa med på begravningen. Det var ingenting för barn. Jag band en krans åt faster Sara men den vissnade. Hon var gammal, 38 år, men det är inte gammalt när man dör. Hur kan man dö när man har så många historier?

(Utmaning: skriv om ett efterlängtat möte)