De första hundra dagarna på året hade gått. Hon hade fått ge med sig på några punkter, men i stort sett hade det gått bra på jobbet. Hon hade älskat mycket, ätit mer och sett Glucks Orphée på Operan. Den föreställningen var länge störst – tills hon fick vara med om sin första lamning strax före påsk. En högst ordinär lamning, framklövarna först, men för henne var det poesi på ett tyst språk. Det är något visst med oss däggdjur. Lammbonden drog litet i spenarna för att mjölka ur vaxproppar och inom ett par minuter stod den första levande varelse hon någonsin sett födas och drack sin mammas råmjölk. Just då, just där, känner man den vördnad man borde känna för varje levande varelse, för pensionärsdamen i porten mittemot och för kroppsbyggaren som modifierat sina muskler, för kaxiga sorkar och enerverande mjölbaggar. Men det är lättare med lamm.
(Utmaning: skriv om det bästa som hänt de senaste 100 dagarna)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ljuvlig. Vilket bra sätt att börja dan på, idag.
SvaraRaderaLängtar ut på (det riktiga) landet när jag läser detta, men är tacksam över katterna, hästarna och rådjuren jag har här. Och kanske en och annan silverfisk om jag letar noggrannt. Vördnad och tacksamhet för minsta lilla varelse.
SvaraRaderaLivets magi
SvaraRaderaFrån döden till födelsen, men livet är ändå störst. Och lammungar är verkligen lätta att förälska sig i.
SvaraRaderaUnderbart vackert och klokt!
SvaraRaderaJag ler igenkännande när jag läser. En mycket bra känsla förmedlad. Tack för påminnelsen
SvaraRaderaJa tack, skön känsla i magen.
SvaraRadera