Pokerkvällarna

Om jag vore mer utåtriktad, skulle jag ha andra att bjuda in på pokerkvällarna än brorsan. Om Gunnar vore mer utåtriktad, skulle vi kunna ha ett helt gäng seriösa pokerspelare här. Det skulle ge livskvalitet. Men nu är det bara brorsan som kommer hem till Gunnar och mig, brorsan och ibland hans sambo. Det är värst när Gunilla är med. Sambon. Som mitt i budgivningen fnittrar till och frågar vad som är högst, färg eller stege. Det enda de vet om poker, de där två, är hur man förstör spelet. Brorsan är inte dum, men han är benägen på spriten. Har alltid med en flaska Jameson. Vi tar ett par artighetsglas, sen är det brorsan och flaskan. Jag är inte så förtjust i irländskt. Gunnar satsar på spelet. Och brorsan, han blir blarig bara av att öppna korken och efter de första tre huttarna är han väck. Varje gång. Nej, han somnar inte. Det vore bättre. Han börjar bluffa bortom sans och vett och utan den minsta grace. Det är mördande tråkigt att spela av honom alla hans pengar. Ju mer han förlorar, desto mindre finess i hans bluffar. Spelet blir till en charad. Vi kan knappast be honom gå hem. Det vore oartigt. Själv verkar han ha kul, men det beror nog på relationen till flaskan. När han svajar iväg till taxin vid två – halv tre hör vi nästan alltid hur han kastar upp på innergården. Vi smyger ner med hink och trasa. Tar bort alla spår. Sen traskar vi upp och bestämmer oss för att aldrig mer ha pokerkväll med honom. Att vi ska kolla litet på våra jobb om det finns någon...

Efter ett par veckor ringer brorsan:
– Pokerkväll?
– Om du lovar att inte bli full!
– Nej visst, jag ska sköta mig. Allt har blivit annorlunda.

– Du bjöd in honom igen! utbrister Gunnar och sliter teatraliskt sitt hår.
– Han sa att han hade förändrats...
– Det har han varje gång.

(Utmaning: skriv om en bluff)