Skam

De ändlösa sommarveckorna i Haverdal, morgonpromenaderna med Beppo till Skallen, exkursionerna i reservatet, skördarna av johannesört. Det enda som mäter tidens gång är köttbilens ankomst, och bokbussens, och besöken hos moster Maidy inne i stan. Fötterna inklämda i ett par lätta skor, en klänning som inte är alltför skrynklig. Maidy. Jag kallar henne moster men hon är egentligen morfars syster och bebor en av de näpnaste trävillorna i Halmstad, där dörrarna till glasverandan ständigt står på glänt så att dukarna av mödosamt hopfogade frivoliteter fladdrar på de runda små glasborden.
– Vi tar väl te, säger hon. Det är trevligast på sommaren.
Hon har varit gift med en kapten. En kapten som gått hädan, liksom mormor och morfar, liksom det mesta av släkten.
– Trivs du därute alldeles ensam? frågar hon bekymrat.
Jag säger att Kristina och Birgitta är där alltsedan tiden vi var små. Beskriver sammanhållningen i Ankerbyn. Hur vi går in och ut, på sätt och vis fortfarande känner oss som barn.
– Men de andra har familj?
– Jo, det är sant.

Hon tar fram albumen för att hon ömkar mig, vill ge mig ett sammanhang. Bilder av mor och far och Maidy, så av en barnvagn med mig i. Mohikanfrisyr och risgrynständer. Hjärtat biter sig fast i struphuvudet medan åren går i albumen. Helt plötsligt är jag nio, på fiskefärd med morfar. Moster Maidy ber mig inte tala, hon lotsar mig vänligt mellan bilderna.
– Du var världens underbaraste unge, säger hon och:
– Alla visste att du var morfars favorit.
Det är vid bilden där han håller mig löst om skuldrorna medan jag stolt viftar med en trekiloslax. Jag betraktar bilden blint. Kinderna hettar. Brysselkexen och mosters möra skorpor vill upp nu och hjärtat sitter ännu fastnaglat i svalget. Jag vet vad som kommer när hon vänder blad. Morfars och min kajakutfärd med övernattning. Jag ursäktar mig och går på toaletten.

Skammen. Den är fysisk. Jag minns korta episoder med morfar som egna felval, som dålig manövrering. Jag borde ha klarat mig. Jag var klyftig nog för det.

Tvättar ansiktet länge med kallt vatten. Hulkar litet men kräks inte. Nynnar med märkligt tonlös röst min sång. Min och morfars sång. Tears in Heaven. Morfar visste inte att det var vår sång. Den var inte skriven när han dog. Det är jag som har nött den på cd:n, sjungit med Eric Clapton i hans sång till sitt barn och gjort den till min förlåtelsesång till morfar. Grinat. Faktiskt grinat. Visat att jag kan sjunga fast jag gråter.

Han ska ha en kvarnsten kring sin hals. Men jag har förlåtit honom. Kväljningar eller ej, skammen är inte min längre, den är hans. Jag minns precis så mycket jag behöver minnas av vad han gjorde under de där fiskefärderna, men det ska inte få styra mitt liv nu. I stunder som denna... men Maidy väntar.

– Du blev länge?
– Jag är inte kry. Har du några album från din egen barndom?

Inget ändras om jag berättar för Maidy, tänker jag när jag cyklar hemåt mot Haverdal. I alla fall hjälper det inte mig. Jag har ansvar för mig och jag har tagit det ansvaret, grinat i terapi och vrålat Would you know my name... Jag är fri på så många nivåer av mig. Det är bara när jag är hos moster Maidy och jag konfronteras med den där äckliga ungen som är sin lortaktiga morfars älskarinna som jag blir så vansinnigt arg. Inte på honom, utan på henne. Mig själv. Jag behöver bara ett par minuter för att vrida perspektivet rätt igen, men så länge jag över huvud taget får dessa kraftfulla reaktioner inför bilderna, är jag inte helt fri.

Den randiga klänningen daskar mot låren och det är långt till Ankerbyn. Ankerbyn i Haverdal som jag jobbat så ihärdigt för att erövra ur barndomen, göra till det sommarparadis det skulle vara. Jag kan vara nöjd. Eller är jag fjättrad utan att se det?

(Utmaning: skriv om skam)