Krigskorrespondens

General Mündich var ingen stor strateg. Anfall efter anfall sjabblade han bort och nu var kohorten samlad i en sänka nedom Nidrons berg – en omöjlig position. Varför plockades han inte bort, helt enkelt? Det frågade sig mannarna och det skulle jag också fråga mig om det inte var så att jag alltför väl visste att jag själv var en av anledningarna. Jag, den nyvordne krigskorrespondenten, med skrivande som passion och gammalgrekisk exeges som hobby. Vid 24 års ålder fick jag uppgiften att dokumentera detta gamla krig genom att följa General Mündichs styrkor och jag hade inte en aning om vad jag höll på med. Just då var jag uppslukad av Jakobs brev i Bibeln. Där använde jag min analytiska förmåga, i studierna av intrikata verbformer och i en tes jag drev om paralleller mellan brevet och Johannes Uppenbarelse. Jag förstod att jag borde lära mig något om krigföring men tänkte slappt att det ordnar sig.

Jag minns mitt första slag. Det var en mardröm. Jag tänkte att det skulle vara ungefär som en handbollsmatch på teve, men min utsiktsplats var inte lysande och det fanns orimligt nog ingen kommentator. Skeendet fick man sluta sig till själv – utan repriser i slow motion. Jag hade ingen möjlighet att bedöma vad som pågick. Det skvätte lera och detonerade granater, vi sprang än hit och än dit. Vem som var fiende och vem som var vän hade jag inte en aning om till slut. Efter ett par kaotiska timmar drog jag mig förvirrad tillbaka till lägret. Där lärde jag mig så småningom min metod: tjuvlyssnandet. Ingen av mannarna sa förstås att General Mündich hade brister, så det skrev jag heller inget om, men alla mina andra föregivna iakttagelser kom från kvällarnas tjuvlyssnande från britsen. Jag plitade ner vad grabbarna sa och sände det med kurir dagen därpå. För sin mentala överlevnads skull måste soldaterna blåsa upp sina egna bedrifter och tona ned de andras. Långt senare förstod jag att jag rapporterat positivt från tre på varandra följande nederlag med stora förluster. Jag var en katastrof.

Nu låg vi alltså invid Nidrons berg. Att det var en omöjlig position hade jag hört natten före. Varför det var en omöjlig position? Fråga mig inte. Men det sa Steinberg, en modig soldat, just samma kväll som han viskande ifrågasatte General Mündichs befäl. ”Kohorten” tyckte jag lät tjusigt och lagom vagt, så det skrev jag. Jag visste inte ens om jag följde en armé, en pluton eller ett kompani. Jag tordes inte fråga. Ville upprätthålla min trovärdighet. Jag var en urusel krigskorrespondent. Om jag hade fattat att vi hela tiden förlorade och skrivit det, hade väl arméledningen gjort något åt saken, kan hända. Om jag hade skrivit att soldaterna led och svalt, hade de kanske fått det bättre. Jag räknade inte ens de döda. Det är det minsta man måste göra i varje krig: räkna de döda. Men jag satt böjd över Jakobs brev.

(Utmaning: skriv om anfall)