Rehabiliteringsmöte

Anna-Klaras milda röst:
– Skönt att se att du i alla fall har kommit på fötter!

Anna-Klara är inte bara mild och god och snäll, hon är dessutom min chef. Eller var. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb. Ändå är det hennes chefskap som avhåller mig från att spotta på henne. Fjäsk och hierarkier följer med en långt in i landet utan hopp.

”Komma på fötter”. Den som kom på att använda det uttrycket i överförd bemärkelse skulle jag vilja vrida nacken av. I konkret mening är det lätt att veta om man är på fötter eller inte, men när man rör sig på psykets dimmiga vidder vete sjutton om termen går att använda. Det finns inga metaforer för själsligt lidande. Inga bra. Anna-Klara puffar mig lätt i sidan och ser förväntansfull ut. Jag tittar tomt på henne.
– Jag frågade om du verkligen känner nu att du har näsan ovanför vattenytan.
– Är det en fråga?
– Ja, för nu ska vi titta på din rehabilitering. Har du det? Näsan ovanför? Vattenytan?
– Ska vi inte vänta på läkaren och försäkringskassan, slingrar jag mig lamt.
– Ja, vi sätter oss så länge. Ramlösa?
Jag är lugn som en filbunke. Tre stesolid. Men jag tänker inte låtsas. Jag sitter och snurrar vattenglaset, inlåst i mig själv. Anna-Klara vill ha det som förr, kan jag tro.
– Det är mycket viktigt att du knyter an igen, säger hon.
Hon gick p-linjen på universitetet.
– Du har i alla fall gått sjukskriven nu i... sju månader, va.
– Mm.
– Vad känns värst med att komma tillbaka? Om du kan visualisera det?
– Ska vi inte vänta på...
– Jo, jo, säger Anna-Klara.
Hon försöker nog sitta tyst men hon kan inte.
– Hur har du haft det nu den här tiden, då?
Som om hon frågade om en semester.
– Att vara tvångsintagen på psyk var ingen höjdare men det varade bara en månad. När de säkerställt min diagnos insåg jag att livet, som jag kände det, var slut. För övrigt har det väl varit ungefär som vanligt men jag har varit tröttare. Ja, och så dog mamma och jag orkade inte gå på begravningen.
Anna-Klara skrockar till:
– Nu känner jag igen dig! Du kan verbalisera. Det är ditt signum. Det är det som kommer att bära dig igenom detta. Nu får du ursäkta, jag ska gå ut i receptionen och kolla vart läkaren och handläggaren från Försäkringskassan tog vägen.

Jag går fram till lilla konferensrummets fönster. Drar ner persiennerna. Vickar dem fram och tillbaka. Halvdager, ljus, halvdager, ljus.

(Utmaning: skriv om att komma på fötter)