I verkstaden

Ljusstake efter ljusstake växer fram under hennes händer, stadiga men inte klumpiga. De ska säljas i par sedan, en högre och en lägre. Det är inte så länge sedan som formen har satt sig i händerna, så att hon kan serietillverka just denna stake. Hon kan fortfarande minnas den gången för länge sedan när hon lärde sig hur man gör flera av samma storlek, samma form. Det är en kunskap som inte kan förmedlas. Den sitter ingenstans nära talorganet, bara i händerna. Om händernas vetskap är hon stum. Tyst också nu, när hon sitter ensam vid drejskivan. I bakgrunden skvalar radion. Med sitt arbetssinne är hon koncentrerad, fokuserad, men det finns plats för annat i hjärnan också. Det ligger där, lugnt. Hon är säker på att hanterandet av lera frisätter hormoner som ger trygghet och ro.

Hon tycker mycket om att dreja. Men mest tycker hon egentligen om att älta leran. Det är en grannlaga process, alla luftbubblor ska ut; samtidigt är det avkopplande, som att knåda deg fast mer hårdhänt.

Det har hänt något med henne under de här åren då hon haft keramikverkstad på heltid. Hon har blivit tydligare, fastare på handen. Där finns en lycka i det, i att själv styra sitt liv.

Magen skriker, längtar efter lunchgröten. Och hon, som ett litet barn: ”Bara en till. Bara en till.”

Skapandets rus i hantverket både liknar och inte liknar ruset när hon målar. När hon målar blir hon dragen in i sitt verk, ser inget annat än det. När hon håller på med keramik står hon ändå litet utanför. Bedömaren. Den erfarna. Det finns ingen risk att bli hjälplöst förlorad. Det tycker hon om.

(Utmaning: skriv om att skapa med händerna)