Läkning

Upp till byggnaden ledde en lång gång. Där stod träd på ömse sidor, lindar, en allé. Hon hade rekommenderats mig. Jag hade offrat tarmen för att få ro från mina plågor, det var inte längre sedan än att jag ständigt kände påsen med min avföring som daskade mot buken när jag gick. Mitt lidande hade inte gått över.

Hon tog emot i tystnad, lade sina varma händer på mina axlar och mitt bröst.
”Det är magen”, sa jag. ”Jag har hört att du kan hjälpa mig.”
Hon log och visade mig en brits jag kunde lägga mig på. Jag vet inte sedan vad hon gjorde. Kanske jag somnade till. Efter en stund sa hon med sin vackra polska brytning:
”Vi är förledda av vår kulturs åtskillnad på kropp och själ. Vi är ett och vårt 'ett' sträcker sig en bit utanför kroppen. I denna sfär går det inte att skilja någonting från något annat. Allt har förbindelse. Längst in i magen sitter det en liten gud och hon föräter sig ibland på syra. Då behöver vi vila men vi jobbar på och det onda i magen blir värre. Om ni prompt hävdar att vi har en själ, så sitter den i magen, i bröstet och i ryggen; verkar på matsmältningen, andningen eller vår upprätta gång. Allt det som gör oss till levande djur. Vem skiljer på kroppen och själen hos vargen? Var snäll mot din lilla gud i magen. Ge henne örter att dricka, stunder av stilla njutning och lagom med lugn och frid.”
Så åter denna vila under hennes händer. Det var som om min hjärna kopplats bort.

När jag rest mig upp, erbjöd hon mig te. Vi gick in i ett litet förmak.
”Du tänker för mycket och tankarna går runt. Även när du inte tänker, tänker du på att du inte tänker. Du är ett djur nu. Jag har gjort dig till ett djur. Du slipper tänka.”
Hon log svagt och förde tekoppen till munnen.
”Men tänkandet har fört oss dit vi är!”
”Ja, och var är det?”
Tystnad igen och hon sa det jag tänkte:
”Det är klart att du kan tänka. Men du behöver inte gå på överväxel hela tiden när du tänker. Och du kan ge ditt sinne pauser då och då. Det är mycket viktigt för din mage.”
Det var slut i min tekopp. Hon reste sig upp.

När jag gått hela vägen upp till stora vägen kom jag på att jag glömt att ge henne pengar. Jag hade mött en person i allén. Något sade mig att jag inte skulle vända om.

(Utmaning: skriv om magknip)