Peter och jag

Vi går som om vi varit spända för samma vagn länge, Peter och jag. En jämn, mjuk, snabb skritt i sena kvällen från parkeringen till huset där vi bor. Vi är så trevliga, men jag misstänker att han, som jag, egentligen befinner sig i en egen tankebubbla medan vi glatt konverserar om kvällen som varit och dagen som kommer.

Vi är ettrigt sociala, Peter och jag. Året vi fyllde trettionio fick vi veta att vi aldrig skulle kunna få barn. Det var ett tecken från makterna. Det konstgjorda skydde vi, insemination och adoption, i stället blev det parmiddagar och bridge, på det att vi båda skulle få utveckla och bevara våra tankebubblor. Det andliga finns i dem, och drömmarna som sotats i kanterna. För mig är det så, i alla fall.

Vi fastnar i hissen, Peter och jag. Någonstans mellan våningarna går strömmen, hissen skakar till och stannar och lyset slocknar. Vi fingrar oss fram på knappanelen, tar varsin rad. Där, äntligen. Jag hittar en knapp som får nödsignalen att ödsligt ljuda, håller den inne de föreskrivna tio sekunderna, sen tio sekunder igen. Väntan sedan.

– Vi sätter oss ner, säger Peter. Det här kan nog ta ett tag, i och med att strömmen har gått.
Glider med ryggen mot hissväggen ner i sittande. Byxorna går att tvätta. Det blir tyst. Mörkret tillåter oss att vara tysta. Peter tar min hand, glider förstrött med fingrarna över mina knogar.
– Är det här allt vi har, säger han plötsligt. Jobben och middagarna. Resorna och vinerna. Ska det vara så i resten av livet också?
– Hörde du vad jag sa? säger han efter en stund när jag inte svarar.
Jag famlar. Får gå in i de tankar jag inte delar med honom för att hitta äkta svar. Det är en svårforcerad gräns. Jag förmår inte riktigt.
– Vi har ett bra liv, försöker jag. Bekymmerslöst.
Han suckar.
– Vi är halvvägs i livet nu. Vill du leva så här i fyrtio år till?
Nu suckar vi tillsammans.
– Vad är alternativet? frågar jag.
– Ibland tycker jag att vi är så avskärmade. Jag vet inte vad man skulle kunna göra.
Tystnad. Mörker.
– Det är många som går till Santiago de Compostela, säger jag. Ibland har jag tänkt att jag skulle vilja...
– Vandra kan man göra var som helst. Det behövs inget pilgrimsmål.
– Vill du vandra?
– Kanske. Men ännu mer skulle jag vilja...
Han tvekar, säger sedan:
– Jag skulle vilja ta ett fosterbarn. Eller vara helgfamilj. Åt soc.
Med ens ett bländande ljus och hissen darrar igång. Med händerna för ögonen vänder jag mig ifrån Peter. Han får inte se att jag gråter. Han får absolut inte se att jag gråter.

(Utmaning: skriv om mötet i hissen)