På bordet

Vi träffas på ett högt bord. Ingen kan fly den här gången. Bara en av oss har blivit ängel än.

Nedanför oss de vanliga människorna i det vanliga slitet. Gula buktiga barnvagnar, en lånad svid. De rör sig fort, fort därnere och vi har bara varann. Vi har inte setts sedan våra vägar skildes i Pondicherry för tjugo år sedan och bara ängeln söker ögonkontakt. Vägar och mål.

Det var i Uppsala vi lärde känna varandra. Lika tuffa, lika nervösa på studenthemmets välkomstfika. Vi valde Helena för att hon var snygg och Eva för att hon var vänlig. De valde mig för att jag verkade kreativ. Jag hade målarfärg på armen. Vi blev ett gäng. Stickade tröjor åt varandra. Blev kära i varandras pojkvänner. Skärpta var vi allihop men vi orkade inte vara det jämt. Det är arbetsamt att vara ung.

I Indien var det annorlunda. Vi var alla ute efter möten med människor. Men Eva blev för trött av hettan och Helena fick en pojkvän på halsen. Själv satt jag på luftiga innergårdar, konverserade utan språk med swamis. Det är ansträngande att vara på resa. Man är så tydligt ansvarig för sig själv.

Nu är vi luttrat medelålders på vår bordsskiva. Förväntar oss inte längre att beröra. Det är smärtsamt att ses. Eva försöker konversera. Helena är sluten, håller koll på sina energier och auror. Jag går omkring och bjuder på te. Ord är ännu inte att tänka på. Vi måste lära oss att tala som unga människor igen för att komma åt vad som hände i Indien. Vi måste kontakta dem vi var då. Vi måste känna känslor igen, frustration, besvikelse, vrede. Vi måste åter till Pondicherry.

(Utmaning: skriv om mötet i tanken)