Om min stump

Sanningen mötte jag i skepnad av en liten flicka. Hon sa: ”Du har ett ben kortare än det andra!” Jag kunde inte förneka det, eftersom mitt högra ben slutar i en stump ovanför knät, så jag sa ”Ja”. Sen sa hon: ”När folk är snälla – tror du då att de är det för att du inte har något ben?” ”Ja, ganska ofta undrar jag över det”, sa jag. ”Det är väl bra att folk är snälla”, sa hon, mest för sig själv. ”Oavsett anledning”, fyllde jag i. ”Är folk elaka ibland?” frågade hon. ”Neej... Det var mest när jag var i din ålder. Jämnåriga...” ”Vad är värst, då?” ”Värst är att inte vara fri. Att inte kunna gå ut och äta för att det inte finns någon rullstolsramp. Att komma in på en så kallad handikapptoalett och märka att den är för smal och att papperet sitter för långt bort. Och så alla människor som inte törs titta på en.” ”Men jag tordes!” sa flickan med något lycksaligt i blicken, som nu flackade i jakt på nästa intervjuobjekt.

(Utmaning: skriv om att möta sanningen)