Familj på resa

”Giltig som biljett efter betalning.” Den ligger på sin egen lilla sida ute på nätet, svävar lätt i dess garn. Där står i klarspråk, på svenska, det jag bävande underhandlade om på telefon med en trivsam men svårförståelig danska. Allt har blivit rätt. Jag har gjort mitt. Det är bekräftat. Vi kan resa.

”Vad dyrt!” säger mamma. ”Mer än trehundra för en middag. På en färja!” Tunna strålar bly som droppar från bröstkorgen till magen, men jag behåller lugnet. ”Vi måste äta. De vet att vi måste äta och att de kan ta vilket pris som helst.” ”Du kunde ha frågat.” ”Du sa uttryckligen att jag hade fria händer.” ”Då visste jag inte att maten var så dyr.”

Bokningen av överfarten var mitt ansvar. Inte mer. Men veckorna går och jag får mer och mer på mitt bord. Undersöka kvaliteten på campingplatser i England. Köpa böcker och lägga upp rutten efter det mest sevärda på östkusten. Kolla gasoltubsstandard och fixa adapter. Kontakta Motormännen. Kolla mammas och pappas bilförsäkring. Springflicka och lakej med projektledaransvar. Varenda sunkig campingplats, alla kunskapsluckor, alla felkörningar kommer att bli mitt ansvar. ”Så roligt för dig som är arbetslös att få komma ut med oss och åka!” säger mamma. Rösten bryts nästan av rörelse över hennes egen godhet.

Jag är inte undergiven längre. Jag säger inte ”Ja, mamma. Tack, mamma.” Jag säger: ”Ja, det kommer att bli trevligt för oss. Ni kan väl titta på mina förslag på olika delmål?” ”Nej, nej, det sköter du. Du har ju bott i England.” ”I tre månader för tjugo år sedan, ja.”

Den som arrangerar får ta kritiken. Det är klart. Pappa gillar inte Durham och mamma tycker Holy Island ligger för långt bort. Samphiren är inte mogen och Norfolk är för blekt. ”Jag sa ju att vi skulle ha åkt till Cornwall igen.” säger mamma, bitterheten bubblar som öl i hennes strupe. ”Cornwall - det var en fin resa”, säger pappa.

(Utmaning: skriv om att sakna bekräftelse)