Tankarnas saga

När de kom på att de var på väg till samma ställe slog de följe, den lilla och den djupa, och de fann båda att vägen var lätt att gå. Men i portgången var det trängsel och konkurrens.
– Till den här hjärnan får man köa! sa ”Hur ska det gå?” arrogant.
– Jag har väntat sedan morgonen, fyllde ”Mat på bordet” i.
– Bara självanklagelser och underlägsenhetstankar går före i kön, sa ”Tvätt och städ” luttrat.
Den lilla ingivelsen, för den lilla var en sådan, vände sig till den djupa tanken och väste:
– Ta mig i handen. Jag är lätt, vi slinker förbi.
Och den djupa tanken fick åter erfara, att vägen med den lilla var ett nöje. Snart var de inne i frontallobernas dunkla valv, den lilla ingivelsen steget före, banande väg. Och hjärnan kunde inte skilja den lilla, lätta ingivelsen från den djupa tanken, utan började tänka på ett helt nytt sätt. Köbildningen upphörde, och tramsiga tankar började samsas med de storslagna, de blev fler och fler; det var ett myller och ett liv utanför porten, udda, goda, djupa tankar, alla fick plats, även ”Hur ska det gå?” och ”Tvätt och städ”, men var och en slank in när den behövdes, utan kö. Och i frontalloberna tändes lyktor, som gav återsken långt bak i förlängda märgen; tankarna trivdes, kom till ro.

(Utmaning: skriv om att köa)