Spara

Jag minns hur mormor samlade stanniolpapper. År efter år efter år, omslag från konfekt, som växte till en stor, alldeles slät boll som vi fick leka med ibland. Hon tyckte den var vacker. Silver som aldrig behövde putsas. Hon hade den på en hylla i syrummet.

Tant Ingrid var ungefär samma generation. Litet yngre, född på tiotalet. Redan som barn förundrades jag över hur hon sparade varje snöre, varje papperspåse som inte var för kladdig av farbror Erlings eviga wienerbröd. Syna och släta ut. Allt kunde komma till användning och gjorde det också.

Jag gjorde mig rolig över tant Ingrids snörstumpar, tyckte hon var som ett fornminne. Tänkte att hon var präglad av en fattigdom som aldrig skulle komma tillbaka. Ja, jag tänkte fattigdom, inte hållbarhet.

Och åren gick och jag for för första gången till Asien. Där kände jag igen mormors och tant Ingrids beteende, fast i större skala. Allt skulle återanvändas. På den tiden var påsarna från affären gjorda av gamla skrivhäften från skolan. Där och då förstod jag, att en avgörande förutsättning för detta tillvaratagande, denna eftertänksamhet, är att man inte konsumerar alltför mycket (och att det finns människor som säljer sitt arbete så billigt, att det bär sig att låta göra påsar av skrivböcker i stället för att köpa dem i plast). I ett samhälle där man hinner andas mellan inköpen blir det inga sopor, bara kompost och litet aska. Jord till jord.

(Utmaning: skriv om avfall)