Paraplytjockisen

Hans paraply hakade i min kattbur och dess dörr flög upp. Det var i rusningen, på Pocket Shop i Centralhallen. Charlie smet in bakom disken och vi kastade oss efter. Tjejen i kassan snurrade runt och backade upp mot disken, för att ge plats åt de två korpulenta medelålders kropparna som låg hoptryckta på golvet som i bön.
– Charlie! lockade jag.
– Charlie! härmade den andre.
Charlie svarade med att lämna golvet och ta sin tillflykt i en hög hylla, balanserande mellan Vägmärken och Roslund & Hellström. Nu var expediten på bettet, klättrade upp på en pall och plockade Charlie som en persika. Jag lirkade mig fri från den lekamen jag var fastkilad mot, sprang ut i butiken och hämtade kattburen. Äventyret var över.

Jag tackade expediten och vände mig mot paraplytjockisen för att tacka honom, då svetten uppenbarade sig i pannan och under armarna. Jag kände hur jag blev illröd och hjärtat dunkade ojämnt och hastigt.
– Maria! sa han.
Jag funderade på att låtsas oförstående men det vore fegt.
– Erik! sa jag, men kände inte igen min röst.
– Det vore jättekul att snacka litet men mitt tåg går om tio minuter. Här är mitt kort. En fika någon gång?
– Mm. Det vore trevligt.
Jag visualiserade hur jag rev kortet i små, små bitar och lät dem singla ner på spåret.
– Måste försvinna. Kul att ses. Tur i oturen med katten.
Han var litet rund redan för tretti år sedan. Det var inte jag.
– Det där var min första stora kärlek, viskade jag till Charlie, när vi hade satt oss på vårt tåg. Han gjorde slut utan att säga det rakt ut. Lät mig bara förstå.
Jag ställde ner Charlie på golvet, öppnade tågfönstret och släppte ut några flagor av kartong. En vind kom och svepte dem bort.

(Utmaning: skriv om mötet på tågstationen)