På glödbädd

Jag minns sista gången du gjorde eld i din kakelugn. Det måste ha varit i höstas, för du makade noggrant ihop en fin glödbädd och vi rostade kastanjer. Extrasaltat bregott och vanligt bordssalt var vad du erbjöd till de sötaktiga nötterna och jag åt girigt. Vi hade dragit fram emmorna till härden och vi pratade om klimatmötet och om 2012. Vad som var sant och inte. Hur det skulle gå. Du trodde på de gamla profetiorna och jag, som var utan tro, svepte in mig i din. Heta kastanjeskal, den fasansfulla förhoppningen om något nytt.

Det nya kom strax före jul. Klimatmötet ett fiasko och din mage fattade eld. Alla prover var fina men du kände hur det glödde. Varje vecka träffades vi och det var varmare i magen varje gång. Snart kunde jag se att den också blev större. Du åt mindre och mindre och talade mer och mer. Inte bara Mayakalendern förutsåg jordens undergång 2012, utan också egyptiska kalendrar. Men att Mayakalendern tog slut 2012 kunde du inte tolka som en förutsägelse om undergång, utan om en energihöjning. ”Se till att du är med, se till att du är med!” manade du. Det var som om mormor kommit till liv igen. Andra förtecken, samma låt. Jag började känna mig pressad. Varje gång jag kom till dig hade du hittat något nytt på internet. Tossigare och tossigare sekter. Du kunde inte gå med men jag var ju ung...

Den 12 januari var du exakt dubbelt så gammal som jag. Vi träffades för att fira. Nu kunde du knappt gå utanför dörren. Jag kom som vanligt med en matkasse, kokade musslor i vin, enklast tänkbara, purjo och persilja. Du orkade tre musslor. Sedan protesterade magen. Den var svullen som på en dräktig sugga. ”Vi åker in”, sa jag. ”Aldrig!”

Dagen därpå svarade du inte i telefon. Jag ställde in en repetition och hastade till dig. Låssmeden doftade starkt av snus. Han frågade om jag ville att han skulle följa med in. Jag besvarade nekande hans vänlighet. Det gick inte att tala med dig då men du levde. Du levde fortfarande och jag hoppades.

Så hamnade du här, i den vita världen, där jag under tre dagar har vant mig vid tanken att du ska lämna mig. Det är en större katastrof än 2012, än industrialismen. Du är min enda moster, min enda länk bakåt, och så litet har jag frågat, så få svar har jag kommit ihåg. Du har alltid varit vänd framåt, utmanat, sporrat. Nu vet jag inte om du hör mig men jag viskar halsstarrigt i ditt öra: ”Om frekvenshöjningen innebär att människor ska lämnas kvar så är jag inte med. Jag är inte med.” Futilt hoppas jag att jag ska reta dig så mycket att du återvänder till livet men dina grunda andetag kommer alltmer sällan. Snart har du gått. Ska jag slockna då?

(Utmaning: skriv om glöd)