Förtvivlan, besvikelsens tårar. Ett rosmönster på stramalj. En dag är man plötsligt för gammal och de sa det aldrig när man började. Att det fanns en bortre parentes. För barnets skull. Det känns omöjligt att förstå. Det är så, att all denna tid, all levnad, har behövts för att bygga upp längtan. Och jag har blivit godare, klokare – men inte så god och klok att jag kan avstå. Jag vill ha ett barn! Gråter varje natt i en månad. Så kommer min syster, bävande. Vi bor på samma gata i den stora staden. Nu är det så att hon... De trodde det var för sent, men... Jo, hon ska ha barn vid fyllda 44. 45! Jag gråter mer nu. Av hejdlös medglädje, av svart, kletigt avund, av en sorts lättnad. Vi tar varandra i famn. Hoppas tyst att allt ska gå bra. Hon kommer ändå att vara 45 när barnet föds.
Jag väter stramaljen och drar ut trådarna. Man ser mönstret bättre nu. Det är som blommor från renässansen. En bitter sten i magen. Jag, som lärt mig älska så, fick inte något barn, men nu kommer ett barn, närmare än nära. Det ska jag också få älska.
(Utmaning: skriv om något efterlängtat)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
både sorg och glädje. känner stenen blev den lättare det visar sig när systern är 45
SvaraRaderabra text
Hu, vad sorgligt och samtidigt upplyftande! Gjorde allt ont i magen att läsa, då jag upplevt detta i min familj. Inte själv, men släktingar. Fin text, bra berättande!
SvaraRaderaSå vackert, med rosmönstret på stramaljen, det som kommer tillbaka i avslutningen, och kärleken som blandas med avundet och längtan. Skitbra.
SvaraRaderaKäde igen detta och fick en klump i magen när jag läste om kvinnans sorg.
SvaraRaderaMin lillasyster ringde mig en dag och erbjöd sig att donera sina ägg till oss, men jag nekade.
Efter tre missfall på två år fick jag sedan tre underbara ungar. Den sista när jag var på mitt fyrtiofjärde år och stod och knackade på klimakteriets port.
Känner igen en del i texten från mitt eget liv. Fint.
SvaraRaderaVackert skrivet. Känner allra mest för sista stycket; stramaljen, blommorna och "närmare än nära".
SvaraRaderaJa jättejobbigt att läsa. Många känslor kommer till ytan
SvaraRaderaVackert, sorgligt och fullt av känsla. Uttrycket om en bitter sten i magen var välfunnet.
SvaraRaderaStramaljen!!!
SvaraRadera"Det är så, att all denna tid, all levnad, har behövts för att bygga upp längtan." Vackert så jag ryser.
"närmare än nära. Det ska jag också få älska." Storsint kärlek, för avunden hade nog flåsat mig i örat...(men så har jag ingen syster, så den kärleken känner jag inte).
Gripande berättelse!
SvaraRadera