Kalaset

– Jag orkar inte! kved jag in i kudden.
Det var en härlig förlösning, bara det: att låta orden komma ut. Nu var det mer som ville komma. Fler ord. Och snor. Jag var van vid att knipa igen. Nu skulle allt ut, när jag öppnat litet. Jag tittade på mobilen. Trettiofyra minuter hade jag på mig. Jag skulle bädda och klä om och – himmelska tanke – gråta en skvätt.

Jag hade aldrig kunnat gråta. Jag förstår inte varför jag trodde att jag skulle kunna göra det nu. Det kändes bara som om jag nått ett nytt stadium. Det där inget skulle vara fördolt. Jag drog upp benen i fosterställning på den fläckiga madrassen. Kved litet mer bara för att det var så skönt.

Femtioårsfirande med övernattning. Ann-Sofies femtioårsdag. Hur hade jag kunnat gå med på det? Jag borde ha kunnat räkna ut att alla mina fiender skulle vara närvarande. Redan när vi körde upp på gårdsplanen hade jag sett Sussi Danström och Patrik Kylander. Huset kryllade säkert av spöken från förr. De som levt på sina liv, gått från radikalitet till medelklass i takt med att ungarna ploppade ut. De jag suttit långa nätter med förr, i ungdomen, och delat drömmar. De jag tappat kontakten med fullständigt, svirrat iväg till nästa möte, nästa krets av förtrogna.

Det är inte svårt att bli en fiende i min värld. Det syns på hela min uppsyn. Mitt tillskruvade ansikte, mitt uppskruvade sätt. I mig sitter en liten flicka och grinar: ”Jag har också ett liv. Jag lämnade er men jag lever, jag också.”

Jag ska inte ha något femtioårskalas, av hänsyn till gästerna, bestämmer jag mig för på den dassiga madrassen i den råfuktiga övernattningsstugan jag tack och lov kommer att ha för mig själv. Jag säger alltid att jag snarkar.

Sådana här tillställningar är till för att alla ska gå omkring och jämföra hur lyckade de är. Vad har jag att komma med? ”Sjukpensionär”. ”Manodepressiv”.
– Jag vill inte!
Kudden jag kvider i är blöt av saliv. Har jag somnat? Nej, det är fortfarande tjugotre minuter kvar. Suckande trasslar jag mig ner från sängen. Med tunga händer vecklar jag ut reselakanet, låter det falla över bädden. Får på mig festuniformen. Den har jag använt på tre tillställningar sedan i somras. Mina tänder är bruna. Jag gnuggar verkningslöst med tandborsten. Snipigt leende får det bli.

Det värsta är att alla har hört att jag är dålig men ingen kommer att låtsas om det. Så jag ska dra min gamla ramsa om hur jag målar och skriver och spelar litet teater och ingen kommer att andas om det de tänker: att det där inte är jobb.

Jag bryr mig inte om att måla mig. Snubblar ut ur stugan, rakt i armarna på Sussi Danström.
– Sussi!
– Nejmen, Karin! Det var inte igår! Jag vet inte om jag skulle ha känt igen dig. Vad sysslar du med nu?
– Tja, skriver litet, mest...
– Vad kul! Jättekul!
– Och du själv...?

(Skriv om ett oönskat möte)