Invigning

Sen lördagskväll i villan, som fortfarande luktade nybyggd och ännu inte mögel. Jag bodde i ett väldoftande hus, men inte tänkte jag på det. Däruppe satt mamma och pappa och brorsan och tittade på Lennart Hyland, men jag hade viktigare saker för mig. Jag hade ett papper framför mig på skrivbordet, ett papper som luktade litet surt av stencileringsvätskan. Jag satt inte ner framför det, jag stolpade omkring i rummet som en general som lägger upp strategi. Vad som var på spel var min heder och min ära.

Vi hade övat litet i kyrkan på eftermiddagen. Ceremonin var enkel, men det var väl bra att få sig en genomkörare. Alldeles när vi skulle gå hem, kom Karin med bunten med slafsiga stenciler. ”Det här är vad ni ska lova, förresten!” sa hon och gav oss varsin.

Lova! ”Förresten!” Här hade vi tjatat om den här invigningen i åtminstone ett par veckor men ingen hade sagt att man skulle avlägga ed! Ceremonin transformerades från något ganska spännande till mitt livs mest avgörande ögonblick. Det gällde att rannsaka sig. Att ta varje punkt i skärskådan. Att bli ett med denna lag.

Det var svårt. ”visar vördnad för Gud och hans ord” – jo. Men. Jo. ”är ärlig och pålitlig”. Det är stora saker att lova. ”visar hänsyn och är en god kamrat”...

Jag memorerade medan jag höll på. Tillhöll mig själv att inte säga ja och amen bara för att få vara med dagen därpå. Om det var någon punkt jag inte kunde göra till min, måste jag avstå från scoutinvigningen. Därmed förmodligen också från att vara med i scouterna.

Sju punkter i scoutlagen. Nummer fem kände jag var extra nyttig för mig: ”En scout möter svårigheter med gott humör.” Den lät så härligt gammaldags. Jag kunde försöka tillämpa den på det jag höll på med nu. Det här var väl en liten svårighet?

När mamma ropade uppifrån var jag ganska nöjd. Utmattad men tillfreds. Jag gick upp och åt Janzons frestelse med de andra. Satt förundrad i min bubbla, där budorden i scoutlagen for omkring. ”En scout är vänlig och hjälpsam.” Självmant hjälpte jag pappa att plocka undan disken. Jag anade att den stora dagen var den dag jag redan haft, dagen när jag beslutat mig för att följa scoutlagen. Inte morgondagen, hur högtidligt det än var att avlägga ed.

Hur högtidligt är det, egentligen? Trettio ungar som säger ”Jag lovar att efter bästa förmåga följa scoutlagen.” Ett mumlande sorl. Direkt efter gudstjänsten går Anders ut och mular Nille. Jag har fortfarande inte förstått hurdant livet är, så jag går fram till Anders.
– Tycker du att det där var att visa hänsyn och vara en god kamrat?
Ordet ”beskäftig” har jag ännu inte lärt mig. Men jag blir också mulad.

(Utmaning: skriv om att lova)