Socialt verktyg

Facebook: Ansiktsboken. Porträttgalleriet. ”Ett socialt verktyg som förenar människor med vänner och andra som arbetar, studerar och lever runt dem.” Det är inte farligt. Man kan ha en liten bondgård där. Och alla gör det. Alla har en sida på facebook. Vem vill inte vara förenad med dem som lever och studerar runt en?

Det var min kusin i Trehörningsjö som bad mig gå med. Jag hade glömt att skicka något när hon gifte sig, så jag gick med. Sen rasslade e-posten så full med kusiner – kusiner och en gammal flamma från Hillbo. Inom loppet av ett halv dygn var de där och ville bli vänner med mig. De har aldrig intresserat sig på surströmmingskalasen, lösa bordsskivor på bockar, rödlök och myggstirr. Aldrig någonsin visat intresse för vänskap, men nu, i min brevlåda! Så intimt!

Han från Hillbo var aldrig på surströmmingshipporna. Det var i en annan landsända, i ett annat århundrade, fast samma, det var ju samma och jag var en tuff och bräcklig tonåring, stoltserade med mitt utanförskap och han kysste mig plötsligt hungrigt på gågatan på skolavslutningen. Det var ett år kvar av gymnasiet sen och jag vågade inte titta på honom, inte på hela året.

Min brevlåda var en mycket mild plats. Där avhandlades mest litteratur och pionodling, kortfattat men vänligt. Nu ser jag inte pionknopparna för alla förfrågningar om vänskap. ”Vänskap”! Människor man inte talat med, bara blivit kysst av! Kusiner från Barsele och Bjurträsk.

Jag var äldst av kusinerna. Jag måste bli vän med dem allihop, annars tror de att jag är förmer. Varje vän måste administreras, förpassas till rätt grupp, besökas. Någon riktig vänskap kommer jag aldrig mer att hinna med, en gemensam promenad och en lätt smekning över knogarna. Samtal. Tystnad. Aldrig mer. Bara ständiga kommentarer om folks vardag. Befängt. Jag känner mig tagen med våld. Han från Hillbo har jag negligerat. Honom har jag inga förpliktelser mot. Han var skönt guldlockig som ung.

Facebook är ett nät av trasslig nylonlina, en klut som kväver, en ångestgenerator: allt kan man göra fel – och man gör det. Så snor sig nätet ännu några varv. Någon vettig aktivitet vid datorn blir inte av. Så kommer en dag ingivelsen att gömma sig. ”Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.” Och min bondgård kräver tillsyn. Vart ska jag ta vägen?

Hit förstås. Hit in. In dit där jag finns, jag som har vänner som jag promenerar i Fredhäll med. Jag som inte minns några klassträffar. Jag som odlar pioner. Om man flyttar en pion får man räkna med att det tar sju år innan den blommar igen.

Jag kan till och med sitta vid samma dator. Den har bara inte Facebook som förstasida längre. Och på samma dator skriver jag en vänlig hälsning till kusinen i Trehörningsjö: ”Facebook är inget för mig. Du är alltid välkommen att ta kontakt via e-post eller telefon.”

Facebookeran, den korta, är över. Och jag ångrar bara en sak. Jag slår upp killen från Hillbo på Eniro. Min hand darrar men min röst är stadig. Jag talar om för honom att jag fortfarande minns hur hans kyss kändes.

(Utmaning: skriv om att gömma sig)