Skam

De ändlösa sommarveckorna i Haverdal, morgonpromenaderna med Beppo till Skallen, exkursionerna i reservatet, skördarna av johannesört. Det enda som mäter tidens gång är köttbilens ankomst, och bokbussens, och besöken hos moster Maidy inne i stan. Fötterna inklämda i ett par lätta skor, en klänning som inte är alltför skrynklig. Maidy. Jag kallar henne moster men hon är egentligen morfars syster och bebor en av de näpnaste trävillorna i Halmstad, där dörrarna till glasverandan ständigt står på glänt så att dukarna av mödosamt hopfogade frivoliteter fladdrar på de runda små glasborden.
– Vi tar väl te, säger hon. Det är trevligast på sommaren.
Hon har varit gift med en kapten. En kapten som gått hädan, liksom mormor och morfar, liksom det mesta av släkten.
– Trivs du därute alldeles ensam? frågar hon bekymrat.
Jag säger att Kristina och Birgitta är där alltsedan tiden vi var små. Beskriver sammanhållningen i Ankerbyn. Hur vi går in och ut, på sätt och vis fortfarande känner oss som barn.
– Men de andra har familj?
– Jo, det är sant.

Hon tar fram albumen för att hon ömkar mig, vill ge mig ett sammanhang. Bilder av mor och far och Maidy, så av en barnvagn med mig i. Mohikanfrisyr och risgrynständer. Hjärtat biter sig fast i struphuvudet medan åren går i albumen. Helt plötsligt är jag nio, på fiskefärd med morfar. Moster Maidy ber mig inte tala, hon lotsar mig vänligt mellan bilderna.
– Du var världens underbaraste unge, säger hon och:
– Alla visste att du var morfars favorit.
Det är vid bilden där han håller mig löst om skuldrorna medan jag stolt viftar med en trekiloslax. Jag betraktar bilden blint. Kinderna hettar. Brysselkexen och mosters möra skorpor vill upp nu och hjärtat sitter ännu fastnaglat i svalget. Jag vet vad som kommer när hon vänder blad. Morfars och min kajakutfärd med övernattning. Jag ursäktar mig och går på toaletten.

Skammen. Den är fysisk. Jag minns korta episoder med morfar som egna felval, som dålig manövrering. Jag borde ha klarat mig. Jag var klyftig nog för det.

Tvättar ansiktet länge med kallt vatten. Hulkar litet men kräks inte. Nynnar med märkligt tonlös röst min sång. Min och morfars sång. Tears in Heaven. Morfar visste inte att det var vår sång. Den var inte skriven när han dog. Det är jag som har nött den på cd:n, sjungit med Eric Clapton i hans sång till sitt barn och gjort den till min förlåtelsesång till morfar. Grinat. Faktiskt grinat. Visat att jag kan sjunga fast jag gråter.

Han ska ha en kvarnsten kring sin hals. Men jag har förlåtit honom. Kväljningar eller ej, skammen är inte min längre, den är hans. Jag minns precis så mycket jag behöver minnas av vad han gjorde under de där fiskefärderna, men det ska inte få styra mitt liv nu. I stunder som denna... men Maidy väntar.

– Du blev länge?
– Jag är inte kry. Har du några album från din egen barndom?

Inget ändras om jag berättar för Maidy, tänker jag när jag cyklar hemåt mot Haverdal. I alla fall hjälper det inte mig. Jag har ansvar för mig och jag har tagit det ansvaret, grinat i terapi och vrålat Would you know my name... Jag är fri på så många nivåer av mig. Det är bara när jag är hos moster Maidy och jag konfronteras med den där äckliga ungen som är sin lortaktiga morfars älskarinna som jag blir så vansinnigt arg. Inte på honom, utan på henne. Mig själv. Jag behöver bara ett par minuter för att vrida perspektivet rätt igen, men så länge jag över huvud taget får dessa kraftfulla reaktioner inför bilderna, är jag inte helt fri.

Den randiga klänningen daskar mot låren och det är långt till Ankerbyn. Ankerbyn i Haverdal som jag jobbat så ihärdigt för att erövra ur barndomen, göra till det sommarparadis det skulle vara. Jag kan vara nöjd. Eller är jag fjättrad utan att se det?

(Utmaning: skriv om skam)

Pokerkvällarna

Om jag vore mer utåtriktad, skulle jag ha andra att bjuda in på pokerkvällarna än brorsan. Om Gunnar vore mer utåtriktad, skulle vi kunna ha ett helt gäng seriösa pokerspelare här. Det skulle ge livskvalitet. Men nu är det bara brorsan som kommer hem till Gunnar och mig, brorsan och ibland hans sambo. Det är värst när Gunilla är med. Sambon. Som mitt i budgivningen fnittrar till och frågar vad som är högst, färg eller stege. Det enda de vet om poker, de där två, är hur man förstör spelet. Brorsan är inte dum, men han är benägen på spriten. Har alltid med en flaska Jameson. Vi tar ett par artighetsglas, sen är det brorsan och flaskan. Jag är inte så förtjust i irländskt. Gunnar satsar på spelet. Och brorsan, han blir blarig bara av att öppna korken och efter de första tre huttarna är han väck. Varje gång. Nej, han somnar inte. Det vore bättre. Han börjar bluffa bortom sans och vett och utan den minsta grace. Det är mördande tråkigt att spela av honom alla hans pengar. Ju mer han förlorar, desto mindre finess i hans bluffar. Spelet blir till en charad. Vi kan knappast be honom gå hem. Det vore oartigt. Själv verkar han ha kul, men det beror nog på relationen till flaskan. När han svajar iväg till taxin vid två – halv tre hör vi nästan alltid hur han kastar upp på innergården. Vi smyger ner med hink och trasa. Tar bort alla spår. Sen traskar vi upp och bestämmer oss för att aldrig mer ha pokerkväll med honom. Att vi ska kolla litet på våra jobb om det finns någon...

Efter ett par veckor ringer brorsan:
– Pokerkväll?
– Om du lovar att inte bli full!
– Nej visst, jag ska sköta mig. Allt har blivit annorlunda.

– Du bjöd in honom igen! utbrister Gunnar och sliter teatraliskt sitt hår.
– Han sa att han hade förändrats...
– Det har han varje gång.

(Utmaning: skriv om en bluff)

Familj på resa

”Giltig som biljett efter betalning.” Den ligger på sin egen lilla sida ute på nätet, svävar lätt i dess garn. Där står i klarspråk, på svenska, det jag bävande underhandlade om på telefon med en trivsam men svårförståelig danska. Allt har blivit rätt. Jag har gjort mitt. Det är bekräftat. Vi kan resa.

”Vad dyrt!” säger mamma. ”Mer än trehundra för en middag. På en färja!” Tunna strålar bly som droppar från bröstkorgen till magen, men jag behåller lugnet. ”Vi måste äta. De vet att vi måste äta och att de kan ta vilket pris som helst.” ”Du kunde ha frågat.” ”Du sa uttryckligen att jag hade fria händer.” ”Då visste jag inte att maten var så dyr.”

Bokningen av överfarten var mitt ansvar. Inte mer. Men veckorna går och jag får mer och mer på mitt bord. Undersöka kvaliteten på campingplatser i England. Köpa böcker och lägga upp rutten efter det mest sevärda på östkusten. Kolla gasoltubsstandard och fixa adapter. Kontakta Motormännen. Kolla mammas och pappas bilförsäkring. Springflicka och lakej med projektledaransvar. Varenda sunkig campingplats, alla kunskapsluckor, alla felkörningar kommer att bli mitt ansvar. ”Så roligt för dig som är arbetslös att få komma ut med oss och åka!” säger mamma. Rösten bryts nästan av rörelse över hennes egen godhet.

Jag är inte undergiven längre. Jag säger inte ”Ja, mamma. Tack, mamma.” Jag säger: ”Ja, det kommer att bli trevligt för oss. Ni kan väl titta på mina förslag på olika delmål?” ”Nej, nej, det sköter du. Du har ju bott i England.” ”I tre månader för tjugo år sedan, ja.”

Den som arrangerar får ta kritiken. Det är klart. Pappa gillar inte Durham och mamma tycker Holy Island ligger för långt bort. Samphiren är inte mogen och Norfolk är för blekt. ”Jag sa ju att vi skulle ha åkt till Cornwall igen.” säger mamma, bitterheten bubblar som öl i hennes strupe. ”Cornwall - det var en fin resa”, säger pappa.

(Utmaning: skriv om att sakna bekräftelse)

Litet bo

Det är inte ens mina möbler. De är gamla, men inte tillräckligt gamla för att vara inne igen. De blir det nog aldrig heller. Ett satsbord i teak. Vem har ett satsbord nu för tiden? Jag tog det för att det är praktiskt. Oklanderligt skött i ett par decennier, nu har det största av dem redan fått en kaffekoppsring. Jag tittar med vämjelse på de spindellika benen. Så blottade men ändå inte oblyga. Om jag tordes, skulle jag ställa ner det i grovsoprummet. Men allt jag har är mitt bara till låns. Jag kan inte fatta beslut om det. Mammas gamla duxsäng. Lilla skrivbordet, läraraktigt, prudentligt. Varför gör jag så här? Varför bor jag i ett upplag av släktens avlagda saker? För att jag är fattig och snål. För att mina föräldrar tycker att det är bra om saker kommer till användning. För att jag inte bryr mig tillräckligt. Om jag brydde mig, skulle jag spara och åka på Ikea. Hyra en släpvagn. Men det här kontraktet har jag bara i nio månader. Det gäller att fixa allt under första veckan, annars blir det inte gjort. Annars känns det som om man snart ska flytta igen.

Sängen står redan på plats. Nu gäller det att få upp lagerhyllan som en skylande vägg för den. En lagerhylla har jag, i alla fall! Man måste ha en lagerhylla. Alla har lagerhylla. Min köpte jag billigt av en man på mitt förra sommarjobb. Brandskadad. Om jag sätter upp den, blir jag av med några kartonger. Den är litet skev. Börjar böja sig, som en betande giraff på savannen. Vad allt kan inte hända i en brand?

Nu kan jag inte bestämma mig för om jag ska spara kartongerna i källarförrådet till nästa flytt. Jag avstår från att tömma kartonger, ställer de två vinröda fåtöljerna rätt. De gillar jag. De är gamla, så gamla att de är fina igen. Tunga som bly men inte lika otympliga som en soffa vore. Och de famnar den sittande, skärmar av.

Jag vill ha smak. Jag vill tycka något om saker. Men jag vet ingenting. Vet bara att jag tycker att mitt eget är fult. Att det inte ser ut som ett hem när jag är färdig. Här ska jag bo. Jaha. Med mitt bruna porslin. Mina gamla bunkar. Och det spinkiga satsbordet, som jag bara haft i ett år men redan satt en ring på.

(Utmaning: skriv om att möblera)

Om min stump

Sanningen mötte jag i skepnad av en liten flicka. Hon sa: ”Du har ett ben kortare än det andra!” Jag kunde inte förneka det, eftersom mitt högra ben slutar i en stump ovanför knät, så jag sa ”Ja”. Sen sa hon: ”När folk är snälla – tror du då att de är det för att du inte har något ben?” ”Ja, ganska ofta undrar jag över det”, sa jag. ”Det är väl bra att folk är snälla”, sa hon, mest för sig själv. ”Oavsett anledning”, fyllde jag i. ”Är folk elaka ibland?” frågade hon. ”Neej... Det var mest när jag var i din ålder. Jämnåriga...” ”Vad är värst, då?” ”Värst är att inte vara fri. Att inte kunna gå ut och äta för att det inte finns någon rullstolsramp. Att komma in på en så kallad handikapptoalett och märka att den är för smal och att papperet sitter för långt bort. Och så alla människor som inte törs titta på en.” ”Men jag tordes!” sa flickan med något lycksaligt i blicken, som nu flackade i jakt på nästa intervjuobjekt.

(Utmaning: skriv om att möta sanningen)

Faster Sara

Jag blev satt på att skura trappen. Det gjorde ingenting. Först hade jag fått städa mitt eget rum. Det var roligt. När allt var gjort satt jag på den hala trappen med såpdoft i näsan och gjorde ingenting. Då sa mamma att jag skulle plocka blommor. Det fanns just inga blommor som var höga nog, gullvivor och pärlhyacinter fick det bli. Jag nådde inte de låga vaserna. ”Ta en stol!” sa mamma. Hon var röd om kinderna, höll på med hasselbackspotatisen. Steken efterstekte i grytan. Jag kavade upp på en köksstol, fick fram en vas med mönster på. Jag tyckte inte den var fin men den var lagom hög. ”Akta, den är av kristall!” sa mamma. Jag ställde den på bänken för att inte slå sönder den när jag tog mig ner från stolen.
”Får jag gå ut och titta nu?” frågade jag när jag satt blommorna i vatten.
”Visst får du det. Du har varit så duktig.”

Jag tittade inte bara. Jag lyssnade också. Farbror Einar och faster Sara hade köpt en bil! PV hette den, men jag visste inte vilken färg den hade. Nu hörde jag något! Nej, det var Bergströms traktor.

Jag satt länge. Det blev inte tråkigt. Bara mer och mer spännande. Medan jag lyssnade, höll jag noga rätt på mina omgivningar. De bråkiga skatorna, den dästa humlan som hela tiden ville in under min kjol.

Nu hördes motorljud! Det måste vara en bil! Där dök den upp i kurvan och den var röd, röd, röd och glänsande – så röd att det inte finns något rödare. Stolt och modern dök den upp och i den satt min stolta faster och min moderne farbror. Det var jag säker på. När for det någonsin några bilar förbi här?

Och den svängde upp på grusplätten framför vårt lilla hus. Ut kom faster Sara nästan innan den hunnit stanna. ”Birgit!” ropade hon och bredde ut armarna. Jag föll in i hennes famn. Hon luktade stad och dam. Dam i staden. Fastän hon var på landet nu. Sen kom farbror Einar och la sin hand på mitt huvud men jag ville inte släppa faster Sara. ”Du ska få dig en provtur sen!” sa han men nu fanns bara faster Sara. På dagen njutningen av hennes doft och hur hon betedde sig, liksom fint. På kvällen visste jag vad som skulle hända.

”Får jag natta lillan sen?” frågade hon mamma.
”Inte ska du bry dig om det. Lillan nattar sig själv numera.”
Då sa jag: ”Lillan behöver visst nattas!” och de vuxna skrattade.

Vi kröp ihop under filten. Först läste faster Sara ett kapitel ur min bok. Sen började hon berätta från alla böcker hon läst, om villkorslös kärlek och förbjuden kärlek och kärlek med förhinder och långa, långa historier, släktsagor kallade hon det. Vi höll på tills mamma kom och knackade på barnkammardörren. Då pussade faster Sara mig på båda kinderna och viskade: ”mer i morgon!” och jag låg i en ny värld, en sådan värld som faster Sara skapade när hon berättade.

Och när de var på hemväg krockade de med en lastbil. Hela den gnistrande röda bilen blev som ett dragspel, fick jag veta, men jag fick inte veta vad som hänt med faster Sara och farbror Einar. Jo, de var döda, men jag ville veta vad som hänt med deras kroppar. Om de fick sår och om de hade ont. Om de dog på en gång eller om de fick vänta inuti dragspelet. Jag fick inte följa med på begravningen. Det var ingenting för barn. Jag band en krans åt faster Sara men den vissnade. Hon var gammal, 38 år, men det är inte gammalt när man dör. Hur kan man dö när man har så många historier?

(Utmaning: skriv om ett efterlängtat möte)

Kalaset

– Jag orkar inte! kved jag in i kudden.
Det var en härlig förlösning, bara det: att låta orden komma ut. Nu var det mer som ville komma. Fler ord. Och snor. Jag var van vid att knipa igen. Nu skulle allt ut, när jag öppnat litet. Jag tittade på mobilen. Trettiofyra minuter hade jag på mig. Jag skulle bädda och klä om och – himmelska tanke – gråta en skvätt.

Jag hade aldrig kunnat gråta. Jag förstår inte varför jag trodde att jag skulle kunna göra det nu. Det kändes bara som om jag nått ett nytt stadium. Det där inget skulle vara fördolt. Jag drog upp benen i fosterställning på den fläckiga madrassen. Kved litet mer bara för att det var så skönt.

Femtioårsfirande med övernattning. Ann-Sofies femtioårsdag. Hur hade jag kunnat gå med på det? Jag borde ha kunnat räkna ut att alla mina fiender skulle vara närvarande. Redan när vi körde upp på gårdsplanen hade jag sett Sussi Danström och Patrik Kylander. Huset kryllade säkert av spöken från förr. De som levt på sina liv, gått från radikalitet till medelklass i takt med att ungarna ploppade ut. De jag suttit långa nätter med förr, i ungdomen, och delat drömmar. De jag tappat kontakten med fullständigt, svirrat iväg till nästa möte, nästa krets av förtrogna.

Det är inte svårt att bli en fiende i min värld. Det syns på hela min uppsyn. Mitt tillskruvade ansikte, mitt uppskruvade sätt. I mig sitter en liten flicka och grinar: ”Jag har också ett liv. Jag lämnade er men jag lever, jag också.”

Jag ska inte ha något femtioårskalas, av hänsyn till gästerna, bestämmer jag mig för på den dassiga madrassen i den råfuktiga övernattningsstugan jag tack och lov kommer att ha för mig själv. Jag säger alltid att jag snarkar.

Sådana här tillställningar är till för att alla ska gå omkring och jämföra hur lyckade de är. Vad har jag att komma med? ”Sjukpensionär”. ”Manodepressiv”.
– Jag vill inte!
Kudden jag kvider i är blöt av saliv. Har jag somnat? Nej, det är fortfarande tjugotre minuter kvar. Suckande trasslar jag mig ner från sängen. Med tunga händer vecklar jag ut reselakanet, låter det falla över bädden. Får på mig festuniformen. Den har jag använt på tre tillställningar sedan i somras. Mina tänder är bruna. Jag gnuggar verkningslöst med tandborsten. Snipigt leende får det bli.

Det värsta är att alla har hört att jag är dålig men ingen kommer att låtsas om det. Så jag ska dra min gamla ramsa om hur jag målar och skriver och spelar litet teater och ingen kommer att andas om det de tänker: att det där inte är jobb.

Jag bryr mig inte om att måla mig. Snubblar ut ur stugan, rakt i armarna på Sussi Danström.
– Sussi!
– Nejmen, Karin! Det var inte igår! Jag vet inte om jag skulle ha känt igen dig. Vad sysslar du med nu?
– Tja, skriver litet, mest...
– Vad kul! Jättekul!
– Och du själv...?

(Skriv om ett oönskat möte)

På bordet

Vi träffas på ett högt bord. Ingen kan fly den här gången. Bara en av oss har blivit ängel än.

Nedanför oss de vanliga människorna i det vanliga slitet. Gula buktiga barnvagnar, en lånad svid. De rör sig fort, fort därnere och vi har bara varann. Vi har inte setts sedan våra vägar skildes i Pondicherry för tjugo år sedan och bara ängeln söker ögonkontakt. Vägar och mål.

Det var i Uppsala vi lärde känna varandra. Lika tuffa, lika nervösa på studenthemmets välkomstfika. Vi valde Helena för att hon var snygg och Eva för att hon var vänlig. De valde mig för att jag verkade kreativ. Jag hade målarfärg på armen. Vi blev ett gäng. Stickade tröjor åt varandra. Blev kära i varandras pojkvänner. Skärpta var vi allihop men vi orkade inte vara det jämt. Det är arbetsamt att vara ung.

I Indien var det annorlunda. Vi var alla ute efter möten med människor. Men Eva blev för trött av hettan och Helena fick en pojkvän på halsen. Själv satt jag på luftiga innergårdar, konverserade utan språk med swamis. Det är ansträngande att vara på resa. Man är så tydligt ansvarig för sig själv.

Nu är vi luttrat medelålders på vår bordsskiva. Förväntar oss inte längre att beröra. Det är smärtsamt att ses. Eva försöker konversera. Helena är sluten, håller koll på sina energier och auror. Jag går omkring och bjuder på te. Ord är ännu inte att tänka på. Vi måste lära oss att tala som unga människor igen för att komma åt vad som hände i Indien. Vi måste kontakta dem vi var då. Vi måste känna känslor igen, frustration, besvikelse, vrede. Vi måste åter till Pondicherry.

(Utmaning: skriv om mötet i tanken)

Paraplytjockisen

Hans paraply hakade i min kattbur och dess dörr flög upp. Det var i rusningen, på Pocket Shop i Centralhallen. Charlie smet in bakom disken och vi kastade oss efter. Tjejen i kassan snurrade runt och backade upp mot disken, för att ge plats åt de två korpulenta medelålders kropparna som låg hoptryckta på golvet som i bön.
– Charlie! lockade jag.
– Charlie! härmade den andre.
Charlie svarade med att lämna golvet och ta sin tillflykt i en hög hylla, balanserande mellan Vägmärken och Roslund & Hellström. Nu var expediten på bettet, klättrade upp på en pall och plockade Charlie som en persika. Jag lirkade mig fri från den lekamen jag var fastkilad mot, sprang ut i butiken och hämtade kattburen. Äventyret var över.

Jag tackade expediten och vände mig mot paraplytjockisen för att tacka honom, då svetten uppenbarade sig i pannan och under armarna. Jag kände hur jag blev illröd och hjärtat dunkade ojämnt och hastigt.
– Maria! sa han.
Jag funderade på att låtsas oförstående men det vore fegt.
– Erik! sa jag, men kände inte igen min röst.
– Det vore jättekul att snacka litet men mitt tåg går om tio minuter. Här är mitt kort. En fika någon gång?
– Mm. Det vore trevligt.
Jag visualiserade hur jag rev kortet i små, små bitar och lät dem singla ner på spåret.
– Måste försvinna. Kul att ses. Tur i oturen med katten.
Han var litet rund redan för tretti år sedan. Det var inte jag.
– Det där var min första stora kärlek, viskade jag till Charlie, när vi hade satt oss på vårt tåg. Han gjorde slut utan att säga det rakt ut. Lät mig bara förstå.
Jag ställde ner Charlie på golvet, öppnade tågfönstret och släppte ut några flagor av kartong. En vind kom och svepte dem bort.

(Utmaning: skriv om mötet på tågstationen)

Peter och jag

Vi går som om vi varit spända för samma vagn länge, Peter och jag. En jämn, mjuk, snabb skritt i sena kvällen från parkeringen till huset där vi bor. Vi är så trevliga, men jag misstänker att han, som jag, egentligen befinner sig i en egen tankebubbla medan vi glatt konverserar om kvällen som varit och dagen som kommer.

Vi är ettrigt sociala, Peter och jag. Året vi fyllde trettionio fick vi veta att vi aldrig skulle kunna få barn. Det var ett tecken från makterna. Det konstgjorda skydde vi, insemination och adoption, i stället blev det parmiddagar och bridge, på det att vi båda skulle få utveckla och bevara våra tankebubblor. Det andliga finns i dem, och drömmarna som sotats i kanterna. För mig är det så, i alla fall.

Vi fastnar i hissen, Peter och jag. Någonstans mellan våningarna går strömmen, hissen skakar till och stannar och lyset slocknar. Vi fingrar oss fram på knappanelen, tar varsin rad. Där, äntligen. Jag hittar en knapp som får nödsignalen att ödsligt ljuda, håller den inne de föreskrivna tio sekunderna, sen tio sekunder igen. Väntan sedan.

– Vi sätter oss ner, säger Peter. Det här kan nog ta ett tag, i och med att strömmen har gått.
Glider med ryggen mot hissväggen ner i sittande. Byxorna går att tvätta. Det blir tyst. Mörkret tillåter oss att vara tysta. Peter tar min hand, glider förstrött med fingrarna över mina knogar.
– Är det här allt vi har, säger han plötsligt. Jobben och middagarna. Resorna och vinerna. Ska det vara så i resten av livet också?
– Hörde du vad jag sa? säger han efter en stund när jag inte svarar.
Jag famlar. Får gå in i de tankar jag inte delar med honom för att hitta äkta svar. Det är en svårforcerad gräns. Jag förmår inte riktigt.
– Vi har ett bra liv, försöker jag. Bekymmerslöst.
Han suckar.
– Vi är halvvägs i livet nu. Vill du leva så här i fyrtio år till?
Nu suckar vi tillsammans.
– Vad är alternativet? frågar jag.
– Ibland tycker jag att vi är så avskärmade. Jag vet inte vad man skulle kunna göra.
Tystnad. Mörker.
– Det är många som går till Santiago de Compostela, säger jag. Ibland har jag tänkt att jag skulle vilja...
– Vandra kan man göra var som helst. Det behövs inget pilgrimsmål.
– Vill du vandra?
– Kanske. Men ännu mer skulle jag vilja...
Han tvekar, säger sedan:
– Jag skulle vilja ta ett fosterbarn. Eller vara helgfamilj. Åt soc.
Med ens ett bländande ljus och hissen darrar igång. Med händerna för ögonen vänder jag mig ifrån Peter. Han får inte se att jag gråter. Han får absolut inte se att jag gråter.

(Utmaning: skriv om mötet i hissen)

Inifrån dig

För mig är du rosa. Stor och grov och tuff och rosa. Jag älskar dina fotsulor, lammkotletter i skärt. Varje liten tå är ett organ för njutning. Varje fingertopp ett vittne som läser min kropp, dechiffrerar. Avkodar och sätter samman, ger ett språk som klingar främmande och välkänt, som från Atlantis, där vi gick en gång innan staden sjönk, du på dina rosa trampdynor, jag på mina. Vi vandrade med bägare fulla av vin. Det var en ymnighetstid och länge sedan, men koderna finns kvar i min hud och du kan läsa dem, som ingen kunnat förr.

Vi föddes tillsammans i en rosa nebulosa och det var jag som föddes först. Blekt laxfärgad fosterhinna, navelsträng som pärlemor, blott moderkakan svällande i bordeaux. Jag skrek. Sen kom du och vi har varit tillsammans.

Du ser mig. Jag kan inte förstöra dina ögon men jag kan tränga in i ögonvråns ljust, ljust röda, försiktigt penetrera tårkanalens svulstiga mynning, vattnas av ditt salt. Där ska jag vila med öppna ögon i ett skimrande ljustöcken, skåda dig inifrån, minnas ditt nu.

(Utmaning: skriv om något rosa)

Invigning

Sen lördagskväll i villan, som fortfarande luktade nybyggd och ännu inte mögel. Jag bodde i ett väldoftande hus, men inte tänkte jag på det. Däruppe satt mamma och pappa och brorsan och tittade på Lennart Hyland, men jag hade viktigare saker för mig. Jag hade ett papper framför mig på skrivbordet, ett papper som luktade litet surt av stencileringsvätskan. Jag satt inte ner framför det, jag stolpade omkring i rummet som en general som lägger upp strategi. Vad som var på spel var min heder och min ära.

Vi hade övat litet i kyrkan på eftermiddagen. Ceremonin var enkel, men det var väl bra att få sig en genomkörare. Alldeles när vi skulle gå hem, kom Karin med bunten med slafsiga stenciler. ”Det här är vad ni ska lova, förresten!” sa hon och gav oss varsin.

Lova! ”Förresten!” Här hade vi tjatat om den här invigningen i åtminstone ett par veckor men ingen hade sagt att man skulle avlägga ed! Ceremonin transformerades från något ganska spännande till mitt livs mest avgörande ögonblick. Det gällde att rannsaka sig. Att ta varje punkt i skärskådan. Att bli ett med denna lag.

Det var svårt. ”visar vördnad för Gud och hans ord” – jo. Men. Jo. ”är ärlig och pålitlig”. Det är stora saker att lova. ”visar hänsyn och är en god kamrat”...

Jag memorerade medan jag höll på. Tillhöll mig själv att inte säga ja och amen bara för att få vara med dagen därpå. Om det var någon punkt jag inte kunde göra till min, måste jag avstå från scoutinvigningen. Därmed förmodligen också från att vara med i scouterna.

Sju punkter i scoutlagen. Nummer fem kände jag var extra nyttig för mig: ”En scout möter svårigheter med gott humör.” Den lät så härligt gammaldags. Jag kunde försöka tillämpa den på det jag höll på med nu. Det här var väl en liten svårighet?

När mamma ropade uppifrån var jag ganska nöjd. Utmattad men tillfreds. Jag gick upp och åt Janzons frestelse med de andra. Satt förundrad i min bubbla, där budorden i scoutlagen for omkring. ”En scout är vänlig och hjälpsam.” Självmant hjälpte jag pappa att plocka undan disken. Jag anade att den stora dagen var den dag jag redan haft, dagen när jag beslutat mig för att följa scoutlagen. Inte morgondagen, hur högtidligt det än var att avlägga ed.

Hur högtidligt är det, egentligen? Trettio ungar som säger ”Jag lovar att efter bästa förmåga följa scoutlagen.” Ett mumlande sorl. Direkt efter gudstjänsten går Anders ut och mular Nille. Jag har fortfarande inte förstått hurdant livet är, så jag går fram till Anders.
– Tycker du att det där var att visa hänsyn och vara en god kamrat?
Ordet ”beskäftig” har jag ännu inte lärt mig. Men jag blir också mulad.

(Utmaning: skriv om att lova)

Omvändelse

”Vänd om! Vänd om!”
Hör rösten av den som ropar i öknen. Han sitter i en kasserad gammal bil på en dyn och ropar budskapet: ”Vänd om, vänd om!”
Alla människor i öknen blir förvirrade och trötta. Vart ska de gå? De vände om förra gången han sa att de skulle göra det. Och gången dessförinnan. De har djup respekt för pojken i sitt bilkadaver men han har ropat i många dagar nu och alltid har de vänt om. Nu är det många som inte minns vart de är på väg och andra som vet men som har förlorat riktningen. Alla börjar få slut på sin proviant. De undrar om de ska stoppa bilarna som far förbi i alla riktningar – för att få lift, kanske. Eller för att göra förarna uppmärksamma på rösten, som de inte kan höra innanför sina uppvevade rutor, i sina luftkonditioneringshytter. Men är rösten verkligen för dem? Är den inte bara för de tappra som vandrar? En lång kvinna i vit och luftig sjal bestämmer sig för att gå och fråga. Pojken kan bara vara ett par dyner bort. Hon traskar iväg och återkommer förbluffande fort. Det finns någonting kränkt i hennes hållning men när hon kommer fram till de andra är hon bara bubblande skratt:
”I fyra dagar har vi följt rösten av en GPS som hakat upp sig. Jag har slitit av kablarna nu. Ni är fria att gå.”

(Utmaning: skriv om att vända om)

Mandela

Pratar för mig själv. Ligger under täcket och pratar. Säger: ”Måste jag flytta nu?” ”Får jag tag på något annat?” ”Hur ska jag transportera terrariet?” Frågor, frågor, till den enda som inte kan svara.

I över tio år var jag en närmast exemplarisk hyresgäst. Så flyttade en ung man in under mig i vintras och klagade genast på att han störs när jag fäller ut futonsoffan på kvällarna. Bad mig göra det senast klockan tio. Jag accepterade, men några kvällar har jag glömt bort mig. Fällt ut den kvart över. Det rör sig om fyra kvällar, på sin höjd. Fyra kvällar på fyra månader.

Inte långt senare flyttade en annan ung man in bredvid mig. Ja, vi har lägenheter intill varandra men han bor i nästa port. Han hängde genast upp sig på vad jag måste säga är min enda ovana: jag röker ut genom vädringsfönstret. Alltid med askkopp, men det är klart att aska flyger. Det borde jag ha tänkt på. Nu var han här i kväll. Sa hur oförskämd jag är. Vad har en medelålders tant att sätta upp mot en rättrådig ung man? Han skulle ringa, sa han, om det inte blir bättre. Ringa bostadsföretaget.

Nu har jag dragit täcket över mig. Jag har kommit till de konstruktiva frågorna. Jag vet inte hur jag ska lösa rökfrågan. Det är en inbiten vana. Reflexmässigt brukar jag gå till vädringsfönstret och ta en cigarrett. Ibland hinner jag inte märka att jag varit där. ”Jag kan åka hissen ner och röka utanför.” säger jag hjälpsamt till mig själv. Det låter jobbigt. ”Det drar nog ned min cigarrettkonsumtion avsevärt.” bättrar jag på.

För att inte vela bort lösningen, hasar jag upp ur sängen, tar fram eltejpen och sätter ett stort kryss över vädringsfönstret, på själva rutan, som en påminnelse. Mandela, ormen, följer mig med blicken. ”Nej, gubben, vi ska inte flytta. De känner inte ens varandra, kan inte prata ihop sig. Var du lugn!” Det är bra att ha ett värnlöst djur att lägga ut sina fasor på. Då blir man stor och duktig, beskyddande, och fasorna blir hanterbara för en själv. Varje medelålders kvinna borde ha en orm som skydd mot rättrådiga unga män.

(Utmaning: skriv om aska)

Darra

Rusar uppför trapporna med stora, lätta kassar dängande mot benen. Darrar på hand när hon försöker få fram nyckeln. In med skorna på, bördan landar framför garderoberna. Där finns också den stora spegeln, säkert en meter bred och i helkroppslängd. Guldkant. Arvegods. Hon flämtar, drar handen genom håret. Den darrar fortfarande. Ömsom från garderoberna, ömsom från kassarna drar hon fram klädesplagg, håller dem prövande framför sig, tittar i spegeln. Kappan faller i en hög på golvet. Kängorna sparkar hon ilsket av sig när hon bestämmer sig för att börja prova. Om händerna ändå ville sluta darra. Om hon ändå inte spenderat fyratusen på kläder hon inte vet om hon vill ha. Om ändå morgondagen aldrig ville komma.

– Jag fixar det inte! ropar hon ut när sambon kommer hem.
Hon står sur och översiggiven och steker strömming. Strömming. Det är ett dåligt tecken.
– Disputationsmiddagen?
Luttrad. Van.
– Jag har aldrig varit på någon förut.
Nu erkänner hon. Händerna far som vispar.
– Se det bara som en stor fest. Fester har du varit på. Vi har pratat om det här så många gånger...
– Inte om disputationsmiddagar!
– Nej, men om ditt kontrollbehov.
En mjuk hand över hennes skuldra.
– Det är inte kontrollbehov.
– Joho!
– Nähä! Jag fixar bara inte att vara nybörjare. Jag måste veta...
– Där ser du. Kontrollbehov!
– Du får i alla fall gå ensam. Jag har inget att ta på mig.

(Utmaning: skriv om att fixa)

Rehabiliteringsmöte

Anna-Klaras milda röst:
– Skönt att se att du i alla fall har kommit på fötter!

Anna-Klara är inte bara mild och god och snäll, hon är dessutom min chef. Eller var. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb. Ändå är det hennes chefskap som avhåller mig från att spotta på henne. Fjäsk och hierarkier följer med en långt in i landet utan hopp.

”Komma på fötter”. Den som kom på att använda det uttrycket i överförd bemärkelse skulle jag vilja vrida nacken av. I konkret mening är det lätt att veta om man är på fötter eller inte, men när man rör sig på psykets dimmiga vidder vete sjutton om termen går att använda. Det finns inga metaforer för själsligt lidande. Inga bra. Anna-Klara puffar mig lätt i sidan och ser förväntansfull ut. Jag tittar tomt på henne.
– Jag frågade om du verkligen känner nu att du har näsan ovanför vattenytan.
– Är det en fråga?
– Ja, för nu ska vi titta på din rehabilitering. Har du det? Näsan ovanför? Vattenytan?
– Ska vi inte vänta på läkaren och försäkringskassan, slingrar jag mig lamt.
– Ja, vi sätter oss så länge. Ramlösa?
Jag är lugn som en filbunke. Tre stesolid. Men jag tänker inte låtsas. Jag sitter och snurrar vattenglaset, inlåst i mig själv. Anna-Klara vill ha det som förr, kan jag tro.
– Det är mycket viktigt att du knyter an igen, säger hon.
Hon gick p-linjen på universitetet.
– Du har i alla fall gått sjukskriven nu i... sju månader, va.
– Mm.
– Vad känns värst med att komma tillbaka? Om du kan visualisera det?
– Ska vi inte vänta på...
– Jo, jo, säger Anna-Klara.
Hon försöker nog sitta tyst men hon kan inte.
– Hur har du haft det nu den här tiden, då?
Som om hon frågade om en semester.
– Att vara tvångsintagen på psyk var ingen höjdare men det varade bara en månad. När de säkerställt min diagnos insåg jag att livet, som jag kände det, var slut. För övrigt har det väl varit ungefär som vanligt men jag har varit tröttare. Ja, och så dog mamma och jag orkade inte gå på begravningen.
Anna-Klara skrockar till:
– Nu känner jag igen dig! Du kan verbalisera. Det är ditt signum. Det är det som kommer att bära dig igenom detta. Nu får du ursäkta, jag ska gå ut i receptionen och kolla vart läkaren och handläggaren från Försäkringskassan tog vägen.

Jag går fram till lilla konferensrummets fönster. Drar ner persiennerna. Vickar dem fram och tillbaka. Halvdager, ljus, halvdager, ljus.

(Utmaning: skriv om att komma på fötter)

I sommarlandet

Det är inte meningen att man ska svara på refuseringsbrev. Jag har heller inte för avsikt att göra det. Men det här är så varmt, så inbjudande till dialog, skrivet av den första människan som läst min första bok. Vi sätter oss på lässtenen bredvid brevlådan och jag läser brevet, först tyst, sedan för Magnus. Han har inte läst boken. Han förstår inte alla syftningar, inte heller att förläggaren inte verkar ha läst hela – varför skulle han göra det, om han inte tycker den är tillräckligt bra?
– Jag gillar tonen, säger Magnus, som är och hälsar på mig några dagar i sommarlandet, där tiden aldrig tar slut.

Så går vi hem och jag lovar honom att han ska få läsa. Vi plockar blåbär och jag gör mormors blåbärspaj. Mamma säger alltid att jag har för mycket mjöl i, men mamma är inte här och Magnus tycker den är god, när vi äter den ljummen med litet vispad grädde efter älggrytan på kvällen. Vin och whisky. Vindlande samtal. Vi är som tjugoåringar, öppnar våra liv, beskriver smärtan och får lindring hos varandra. ”Jag tycker så mycket om dig”, messar jag till honom när vi gått och lagt oss. Jag hör avlägset plinget när han fått SMS:et och så hör jag något mer: hur han går upp och kommer stolpande nerför trappan. Han står invid min säng, ansiktet underligt sammandraget, och säger:
– Anna, jag kan inte!
Jag sätter mig upp, invirad i täcket, ler och säger:
– Jag ber dig inte om någonting.
Skulle jag ha varit ännu tydligare? Jag skäms. Skäms å hans vägnar att han trott det var en invit, å mina att han kommer att fortsätta tro det. Han är så oattraktiv för mig att det blir pinsamt att inte lämna honom kvar i villfarelsen. Allt är pinsamt. Jag ber honom till slut gå och lägga sig.

Vi tyckte nog båda att det var pinsamt. Morgonen kommer och jag förespeglar berusning kvällen innan. Han tror att jag la an på honom, det kan jag bjuda på. Vi åker på Finnmarkstur. Sitter länge i Luossastugan, får höra sånger av Dan Andersson som vi inte hört förut. Traskar, pratar, precis som förr. Som vi ska göra länge än. Dagen därpå reser han. Jag glömmer ge honom manuset och han frågar aldrig efter det.

(Utmaning: skriv om tilltal)

Spara

Jag minns hur mormor samlade stanniolpapper. År efter år efter år, omslag från konfekt, som växte till en stor, alldeles slät boll som vi fick leka med ibland. Hon tyckte den var vacker. Silver som aldrig behövde putsas. Hon hade den på en hylla i syrummet.

Tant Ingrid var ungefär samma generation. Litet yngre, född på tiotalet. Redan som barn förundrades jag över hur hon sparade varje snöre, varje papperspåse som inte var för kladdig av farbror Erlings eviga wienerbröd. Syna och släta ut. Allt kunde komma till användning och gjorde det också.

Jag gjorde mig rolig över tant Ingrids snörstumpar, tyckte hon var som ett fornminne. Tänkte att hon var präglad av en fattigdom som aldrig skulle komma tillbaka. Ja, jag tänkte fattigdom, inte hållbarhet.

Och åren gick och jag for för första gången till Asien. Där kände jag igen mormors och tant Ingrids beteende, fast i större skala. Allt skulle återanvändas. På den tiden var påsarna från affären gjorda av gamla skrivhäften från skolan. Där och då förstod jag, att en avgörande förutsättning för detta tillvaratagande, denna eftertänksamhet, är att man inte konsumerar alltför mycket (och att det finns människor som säljer sitt arbete så billigt, att det bär sig att låta göra påsar av skrivböcker i stället för att köpa dem i plast). I ett samhälle där man hinner andas mellan inköpen blir det inga sopor, bara kompost och litet aska. Jord till jord.

(Utmaning: skriv om avfall)

Krigskorrespondens

General Mündich var ingen stor strateg. Anfall efter anfall sjabblade han bort och nu var kohorten samlad i en sänka nedom Nidrons berg – en omöjlig position. Varför plockades han inte bort, helt enkelt? Det frågade sig mannarna och det skulle jag också fråga mig om det inte var så att jag alltför väl visste att jag själv var en av anledningarna. Jag, den nyvordne krigskorrespondenten, med skrivande som passion och gammalgrekisk exeges som hobby. Vid 24 års ålder fick jag uppgiften att dokumentera detta gamla krig genom att följa General Mündichs styrkor och jag hade inte en aning om vad jag höll på med. Just då var jag uppslukad av Jakobs brev i Bibeln. Där använde jag min analytiska förmåga, i studierna av intrikata verbformer och i en tes jag drev om paralleller mellan brevet och Johannes Uppenbarelse. Jag förstod att jag borde lära mig något om krigföring men tänkte slappt att det ordnar sig.

Jag minns mitt första slag. Det var en mardröm. Jag tänkte att det skulle vara ungefär som en handbollsmatch på teve, men min utsiktsplats var inte lysande och det fanns orimligt nog ingen kommentator. Skeendet fick man sluta sig till själv – utan repriser i slow motion. Jag hade ingen möjlighet att bedöma vad som pågick. Det skvätte lera och detonerade granater, vi sprang än hit och än dit. Vem som var fiende och vem som var vän hade jag inte en aning om till slut. Efter ett par kaotiska timmar drog jag mig förvirrad tillbaka till lägret. Där lärde jag mig så småningom min metod: tjuvlyssnandet. Ingen av mannarna sa förstås att General Mündich hade brister, så det skrev jag heller inget om, men alla mina andra föregivna iakttagelser kom från kvällarnas tjuvlyssnande från britsen. Jag plitade ner vad grabbarna sa och sände det med kurir dagen därpå. För sin mentala överlevnads skull måste soldaterna blåsa upp sina egna bedrifter och tona ned de andras. Långt senare förstod jag att jag rapporterat positivt från tre på varandra följande nederlag med stora förluster. Jag var en katastrof.

Nu låg vi alltså invid Nidrons berg. Att det var en omöjlig position hade jag hört natten före. Varför det var en omöjlig position? Fråga mig inte. Men det sa Steinberg, en modig soldat, just samma kväll som han viskande ifrågasatte General Mündichs befäl. ”Kohorten” tyckte jag lät tjusigt och lagom vagt, så det skrev jag. Jag visste inte ens om jag följde en armé, en pluton eller ett kompani. Jag tordes inte fråga. Ville upprätthålla min trovärdighet. Jag var en urusel krigskorrespondent. Om jag hade fattat att vi hela tiden förlorade och skrivit det, hade väl arméledningen gjort något åt saken, kan hända. Om jag hade skrivit att soldaterna led och svalt, hade de kanske fått det bättre. Jag räknade inte ens de döda. Det är det minsta man måste göra i varje krig: räkna de döda. Men jag satt böjd över Jakobs brev.

(Utmaning: skriv om anfall)

Lammpoesi

De första hundra dagarna på året hade gått. Hon hade fått ge med sig på några punkter, men i stort sett hade det gått bra på jobbet. Hon hade älskat mycket, ätit mer och sett Glucks Orphée på Operan. Den föreställningen var länge störst – tills hon fick vara med om sin första lamning strax före påsk. En högst ordinär lamning, framklövarna först, men för henne var det poesi på ett tyst språk. Det är något visst med oss däggdjur. Lammbonden drog litet i spenarna för att mjölka ur vaxproppar och inom ett par minuter stod den första levande varelse hon någonsin sett födas och drack sin mammas råmjölk. Just då, just där, känner man den vördnad man borde känna för varje levande varelse, för pensionärsdamen i porten mittemot och för kroppsbyggaren som modifierat sina muskler, för kaxiga sorkar och enerverande mjölbaggar. Men det är lättare med lamm.

(Utmaning: skriv om det bästa som hänt de senaste 100 dagarna)

I verkstaden

Ljusstake efter ljusstake växer fram under hennes händer, stadiga men inte klumpiga. De ska säljas i par sedan, en högre och en lägre. Det är inte så länge sedan som formen har satt sig i händerna, så att hon kan serietillverka just denna stake. Hon kan fortfarande minnas den gången för länge sedan när hon lärde sig hur man gör flera av samma storlek, samma form. Det är en kunskap som inte kan förmedlas. Den sitter ingenstans nära talorganet, bara i händerna. Om händernas vetskap är hon stum. Tyst också nu, när hon sitter ensam vid drejskivan. I bakgrunden skvalar radion. Med sitt arbetssinne är hon koncentrerad, fokuserad, men det finns plats för annat i hjärnan också. Det ligger där, lugnt. Hon är säker på att hanterandet av lera frisätter hormoner som ger trygghet och ro.

Hon tycker mycket om att dreja. Men mest tycker hon egentligen om att älta leran. Det är en grannlaga process, alla luftbubblor ska ut; samtidigt är det avkopplande, som att knåda deg fast mer hårdhänt.

Det har hänt något med henne under de här åren då hon haft keramikverkstad på heltid. Hon har blivit tydligare, fastare på handen. Där finns en lycka i det, i att själv styra sitt liv.

Magen skriker, längtar efter lunchgröten. Och hon, som ett litet barn: ”Bara en till. Bara en till.”

Skapandets rus i hantverket både liknar och inte liknar ruset när hon målar. När hon målar blir hon dragen in i sitt verk, ser inget annat än det. När hon håller på med keramik står hon ändå litet utanför. Bedömaren. Den erfarna. Det finns ingen risk att bli hjälplöst förlorad. Det tycker hon om.

(Utmaning: skriv om att skapa med händerna)

Längtan

Förtvivlan, besvikelsens tårar. Ett rosmönster på stramalj. En dag är man plötsligt för gammal och de sa det aldrig när man började. Att det fanns en bortre parentes. För barnets skull. Det känns omöjligt att förstå. Det är så, att all denna tid, all levnad, har behövts för att bygga upp längtan. Och jag har blivit godare, klokare – men inte så god och klok att jag kan avstå. Jag vill ha ett barn! Gråter varje natt i en månad. Så kommer min syster, bävande. Vi bor på samma gata i den stora staden. Nu är det så att hon... De trodde det var för sent, men... Jo, hon ska ha barn vid fyllda 44. 45! Jag gråter mer nu. Av hejdlös medglädje, av svart, kletigt avund, av en sorts lättnad. Vi tar varandra i famn. Hoppas tyst att allt ska gå bra. Hon kommer ändå att vara 45 när barnet föds.

Jag väter stramaljen och drar ut trådarna. Man ser mönstret bättre nu. Det är som blommor från renässansen. En bitter sten i magen. Jag, som lärt mig älska så, fick inte något barn, men nu kommer ett barn, närmare än nära. Det ska jag också få älska.

(Utmaning: skriv om något efterlängtat)

Första mötet

”Slappna av”, sa han och jag stelnade automatiskt, mötte sturskt hans blick. Hans ögon var smala, som på en reptil som är på väg att gå till anfall. ”Vi är som två djur på blomsterängar”, sa han, som för att bekräfta min iakttagelse. Allt är inte sockersött, särskilt inte i djurvärlden. Funderade på att säga det, men var rädd att förlora mig i ett resonemang. ”Du säger ingenting”, konstaterade han mycket riktigt. ”Du var mycket mer verbal på nätet.” Jag tittade på vävtapetens intrikata struktur. Den här mannen var inte trevlig. Den här mannen, som jag pratat med flera gånger om dagen på Dejtplatsen. Som jag drömt om, för att vara ärlig. Var det hans fru som skrivit meddelandena på nätet? ”Är du gift?”, frågade jag. Han tittade förtörnat på mig. ”Det vet du att jag inte är.” Tystnad. I huvudet började jag planera vårsådden. Förgroningen. Alla små plantor. ”Nu slappnar du av!” utbrast han triumferande. ”Du var rädd för att jag lurat dig, att jag var gift!” Jag log ett tigerleende mot honom, reste mig upp. ”Nej”, sa han snabbt. ”Det här är på mig.” ”Men jag ska gå”, sa jag. Då tappade han initiativet, satt med öppen mun. ”Men vi har ju nyss.... Du började ju precis....” Tydligt bragt ur fattningen. Jag önskade att jag skulle komma på någon bra slutreplik men det gör jag aldrig. ”Jag skulle ha velat träffa din fru”, sa jag. Han for upp: ”Har du inte fått in i din lilla skalle att jag inte har någon fru? Det är hjärnspöken! Du bedrar dig! Jag har varit skild i fyra år. Jag är fri, obunden!” ”Jag tror att om du hade en fru, skulle hon vara trevligare än du”, sa jag då. Då blev han riktigt uppbragt. ”Nätdejtar du bara för trevnadens skull?” kastade han fram med vass tunga, som om han beskyllde mig för ett brott. ”Jag slappnar bara av när jag trivs”, sa jag, krånglade på mig jackan och gick. Som tur var hade jag tid hos terapeuten dagen därpå. När jag kom hem skulle jag notera i min speciella bok för övningar i att inte vara rädd för män: försök 73. Gick hyfsat.

(Utmaning: skriv om att slappna av)

Jag-dagen

Mitt namn är menlöst på mina läppar. Bara när jag skriker ”jag” hör jag mig själv i mängden. Jag går upp på taket, sådär som på film, och ropar det från den yttersta kanten: ”Jag! Jag! Jag!” Vinden piskar min kropp och får håret att stå på ända. Inte en enda har hört mig. Först när jag går ner för att manifestera mitt jag på jordnivå inser jag att konkurrensen är hård. Vi är så många jag. Det är en tanke som tröttar. Då prövar jag att viska. Jag går in i rummet, letar upp min gamla bäddsoffa och filten som är vävd i Skottland. Mohair. Skir som en brudslöja. Jag drar den över huvudet och viskar till mig själv: ”Jag. Jag, jag”. Nu hörs jag, men jag tröttnar snabbt. Jag går upp och skalar och river ett kilo rödbetor i rasande fart. Det blir en härlig borstj. Och jag, jag är infärgad. Jag syns. Syns så väl att det inte går att ta mig för någon annan, i alla fall inte på tjugo timmar eller så. Tills dess får jag hitta på något annat.

(Utmaning: skriv om att ha en jag-dag)

Under skydd av mörkret

Första gången smög jag mig dit. Jag tog vägen över åkrarna, den var mest synlig men snabbast. Jag gick ändå i mörker. När jag kommer fram knackar jag försiktigt på rutan. Hon är alltid vaken, fastän klockan är mycket. Så även första gången, när min hand darrade så att knackningarna kom i otakt.

Vi hade inget avtalat. Hon hade inte sagt att jag fick komma. Men jag ville det så starkt när jag någon enda gång fick ögonen på henne nere på samhället. Hon gick där så stolt och fin men böjd över sin rollator. Såg ut som hundra år, eller som en frontlastare.

Hon är inte hundra. Hon är knappt åttio. Men hon är ensam och ledbruten. ”Pel-vo-spon-dy-lit” bokstaverade hon så ordentligt första gången. ”Vad betyder det?” sa jag. ”Det betyder mycket ont.” Hennes hem är så trivsamt att väggarna liksom buktar sig, som i en grotta. De är tapetserade med bokhyllor, till och med ovanför dörrarna, bokhyllor i en dov, blå färg. ”Varför sparar du alla böcker?” frågar jag och hon utbrister: ”Inte sparar jag alla! Bara dem jag vill samtala om.”

Vem kan samtala om böcker här i byn? Jag tar med mig en tunn en, Döden i Venedig, men det är ingen vanlig deckare. Den blir liggande. Två dagar i veckan kommer jag till henne. Jag har hållit på nu i en månad, snart. Jag diskar eller skurar eller torkar damm. Sen sitter jag hos henne en stund och dricker te. Alltid te med skorpor. Hon säger att sällskapet är det viktigaste. Det förstår jag, som jag städar! Jag säger det och hon lägger handen, som inte alls är rynkig, på min. ”Du får förlåta. Min spontanitet har alltid gjort mig oförskämd”, säger hon.

Hon ber mig aldrig direkt om något. Jag får räkna ut vad hon behöver och blir bättre och bättre på det. ”Att en ung man som du hjälper en gammal kärring på det här viset!” utbrister hon en gång. ”Det är bara söndag och onsdag. Då händer ändå aldrig någonting i Grängesberg”, svarar jag, fast då ljuger jag. Onsdag är lillelördag för många. Jag får inga gliringar än, men snart. Ändå ska jag stålsätta mig. Jag ska hålla mig kvar vid hennes köksbord, äta hennes skorpor, lyssna koncentrerat när hon berättar om vad som hände på 1900-talet, eller vad som händer i den bok hon just håller på att läsa.

När jag går hem över fälten raglar jag nästan av lycka, av berättelsernas tyngd. Jag försöker berätta en del för mor och far men fast vad jag hört är så tydligt lysande i mitt sinne, är det bara aska som kommer ut genom min mun.

(Utmaning: skriv om en ny vana)

På glödbädd

Jag minns sista gången du gjorde eld i din kakelugn. Det måste ha varit i höstas, för du makade noggrant ihop en fin glödbädd och vi rostade kastanjer. Extrasaltat bregott och vanligt bordssalt var vad du erbjöd till de sötaktiga nötterna och jag åt girigt. Vi hade dragit fram emmorna till härden och vi pratade om klimatmötet och om 2012. Vad som var sant och inte. Hur det skulle gå. Du trodde på de gamla profetiorna och jag, som var utan tro, svepte in mig i din. Heta kastanjeskal, den fasansfulla förhoppningen om något nytt.

Det nya kom strax före jul. Klimatmötet ett fiasko och din mage fattade eld. Alla prover var fina men du kände hur det glödde. Varje vecka träffades vi och det var varmare i magen varje gång. Snart kunde jag se att den också blev större. Du åt mindre och mindre och talade mer och mer. Inte bara Mayakalendern förutsåg jordens undergång 2012, utan också egyptiska kalendrar. Men att Mayakalendern tog slut 2012 kunde du inte tolka som en förutsägelse om undergång, utan om en energihöjning. ”Se till att du är med, se till att du är med!” manade du. Det var som om mormor kommit till liv igen. Andra förtecken, samma låt. Jag började känna mig pressad. Varje gång jag kom till dig hade du hittat något nytt på internet. Tossigare och tossigare sekter. Du kunde inte gå med men jag var ju ung...

Den 12 januari var du exakt dubbelt så gammal som jag. Vi träffades för att fira. Nu kunde du knappt gå utanför dörren. Jag kom som vanligt med en matkasse, kokade musslor i vin, enklast tänkbara, purjo och persilja. Du orkade tre musslor. Sedan protesterade magen. Den var svullen som på en dräktig sugga. ”Vi åker in”, sa jag. ”Aldrig!”

Dagen därpå svarade du inte i telefon. Jag ställde in en repetition och hastade till dig. Låssmeden doftade starkt av snus. Han frågade om jag ville att han skulle följa med in. Jag besvarade nekande hans vänlighet. Det gick inte att tala med dig då men du levde. Du levde fortfarande och jag hoppades.

Så hamnade du här, i den vita världen, där jag under tre dagar har vant mig vid tanken att du ska lämna mig. Det är en större katastrof än 2012, än industrialismen. Du är min enda moster, min enda länk bakåt, och så litet har jag frågat, så få svar har jag kommit ihåg. Du har alltid varit vänd framåt, utmanat, sporrat. Nu vet jag inte om du hör mig men jag viskar halsstarrigt i ditt öra: ”Om frekvenshöjningen innebär att människor ska lämnas kvar så är jag inte med. Jag är inte med.” Futilt hoppas jag att jag ska reta dig så mycket att du återvänder till livet men dina grunda andetag kommer alltmer sällan. Snart har du gått. Ska jag slockna då?

(Utmaning: skriv om glöd)

Tankarnas saga

När de kom på att de var på väg till samma ställe slog de följe, den lilla och den djupa, och de fann båda att vägen var lätt att gå. Men i portgången var det trängsel och konkurrens.
– Till den här hjärnan får man köa! sa ”Hur ska det gå?” arrogant.
– Jag har väntat sedan morgonen, fyllde ”Mat på bordet” i.
– Bara självanklagelser och underlägsenhetstankar går före i kön, sa ”Tvätt och städ” luttrat.
Den lilla ingivelsen, för den lilla var en sådan, vände sig till den djupa tanken och väste:
– Ta mig i handen. Jag är lätt, vi slinker förbi.
Och den djupa tanken fick åter erfara, att vägen med den lilla var ett nöje. Snart var de inne i frontallobernas dunkla valv, den lilla ingivelsen steget före, banande väg. Och hjärnan kunde inte skilja den lilla, lätta ingivelsen från den djupa tanken, utan började tänka på ett helt nytt sätt. Köbildningen upphörde, och tramsiga tankar började samsas med de storslagna, de blev fler och fler; det var ett myller och ett liv utanför porten, udda, goda, djupa tankar, alla fick plats, även ”Hur ska det gå?” och ”Tvätt och städ”, men var och en slank in när den behövdes, utan kö. Och i frontalloberna tändes lyktor, som gav återsken långt bak i förlängda märgen; tankarna trivdes, kom till ro.

(Utmaning: skriv om att köa)

Vid Styx

– Vill du ha filmjölk?
Hon skakar på huvudet.
– Jordgubbskräm?
Då slår hon upp ögonen, nickar. Hon har alltid varit en gottegris.

Personalen rör ihop krämen och mjölken till en sörja. Hon protesterar inte, fast hon egentligen vill ha mjölken i ett glas bredvid. Jag vet om det men tänker inte på det förrän efteråt. All vätska hon sväljer rinner ut, hamnar i buken. Var det rinner ut har ingen förklarat. Jag sitter bara här för att hålla henne sällskap på den resa hon gör ensam.

Hon har levt länge men nu är det inte långt kvar. Blodet så tjockt att de får pumpa det ur fingrarna. Urinen har länge sett ut som mörk sirap. Nu har det bara kommit två milliliter i påsen. De säger att när njurarna slutar arbeta, är det inte mycket att vänta.

Jag minns när hon flätade mitt hår när jag var liten. Min storasyster, som viskande berättade om sina hemliga planer att klippa håret, permanenta det. Min stora, kaxiga storasyster som gjorde vad hon ville, trots alla förbud. Hon är född tjugosex på våren, är fyllda åttiofyra. Har klarat sig på egen hand i sexton långa år. Nu kommer turen till henne. Karon ska föra henne över den tröga floden Styx. Det är inte vatten som flyter i den. Vi sitter runt hennes säng och minns. Inget skönmålas, inget förfulas. Vi är ärliga här, vid färjestället. Sista utposten. Ibland kan hon öppna ögonen och nicka. Det är en ära att få vara med när hon går ombord.

(Utmaning: skriv om något trögflytande)