Förakt

”Ta tillbaka! Ta tillbaka!”
Hon skriker vilt, hon klöser honom i ansiktet med trubbiga naglar, frustar mellan snyftningarna: ”Ta tillbaka!” och han står som en stod, avvärjer oberört hennes angrepp med starka armar. Efter lång kamp: ”OK. Jag tar tillbaka.” Hon låter händerna falla mot sidorna, väntar på en omfamning, en kyss, men inget kommer. Han står och betraktar henne en stund, sen vänder han om och går ner i garaget. Hon blir ensam kvar i villans övervåning, hör barnen leka nere i hallen, barnen som han sagt att hon är dålig på att ta hand om. ”En dålig mor” har han sagt, för att hon ägnar fritiden åt fredsarbete. För att hon vill åka på en demonstration till helgen. Det var så det började. Sen eskalerade konflikten. Och det var hon, hon med all sin icke-våldsträning, som tog till nävarna mot hans nedlåtande fåordighet.

Han har tagit tillbaka. I ord har han tagit tillbaka. Men han har inte beseglat det med handling, med värme, med tröst och återtvinnande av bandet mellan dem. Hon kommer alltid att se på barnen och veta att han sagt att hon är en dålig mor för dem. Ord tas inte så lätt tillbaka. De ramlar ut och fäster genast i mottagarens hjärta.

Han kan väl åka och fiska en annan helg? Det är nu, just nu, det är kris i Burma. ”Det är alltid kris nånstans överallt” har han sagt. Och han har räknat timmarna i snitt per vecka som hon är på möten och kurser och konferenser. Åtta, säger han att det är. Vilken annan karl skulle stå ut med det, undrar han. Och hon vet att han tycker att hon är en dålig mor på riktigt. Han har sett på henne med något som liknar förakt och det är inte bara för att han vill ut och fiska. Hur bemöter man förakt med icke-våld?

(Utmaning: skriv om att ta tillbaka)