Amuletten

Hon visste inte hur mycket hon brustit i ödmjukhet förrän livet började sätta åt tumskruvarna på henne och hon var tvungen att fixera blicken*. Hon hade levt högt på sin intellektuella och fysiska kapacitet, daskat till många kamrater med ett kaxigt: ”Det klarar väl vem som helst!” Hennes empatiska förmåga hade varit starkt begränsad. Som hos så många hade den varit tillräcklig för att känna igen brister i empati hos andra men hon hade inte klarat att skärskåda sig själv. Det är en helt annan sorts förmåga.

Nu satt hon där hon satt, långt borta från arenorna, från de påhejande tjuten. I sin belägenhet var hon ensam och hon kunde se klarare än tillförne. Det tackade hon för. Hon tackade för iskylan i bröstet, samvetets kalla, grova hand. Ville vältra sig i skuld men fick inte. Hon tvingades att se hur hennes kaxighet varit ett utslag av en självbild som förvrängts av dålig självkänsla. På allvar hade hon trott att det hon kunde utan ansträngning – klara skolan, åka slalom, spela basket – representerade lägsta nivån. På allvar hade hon i sitt innersta inre trott att det hon kunde, kunde alla. Att det var mindre värt.

Hon var ganska fri nu. Fri från hierarkier, från jämförelser. Vad som skulle hända visste hon inte, under den tid som var kvar. Det bekymrade henne lika litet som det alltid hade gjort. Hon hade aldrig varit räddhågad. Det hade gjort ont att komma till den här punkten men det hon lärt sig bar hon som en hemlig amulett än i den ena handen, än i den andra, så att den inte skulle synas men ständigt vara en påminnelse.

*(förf. anm.: förutom tumskruvarna ser jag för mig en ställning som gör att objektet inte kan röra huvudet)

(Utmaning: skriv om ödmjukhet)