Lägga patience

Hon satt i burspråket när jag kom in, rak i ryggen och med smäckra händer – spelade patience. Pannan slät men man kunde se att den ofta legat i horisontella veck. Det fanns andra i rummet också men det var inte därför jag var rädd för att göra mig löjlig. Jag tog en lov till kaffemaskinen, visste inte vad jag skulle göra därnäst. Stod som en cocktailgäst mitt i rummet med min kopp, försökte se ut som om jag såg mig omkring. Betraktade henne. Hon hade vackra, luftiga kläder, nästan vita. Händerna som rörde sig hela tiden. Hon var obekymrad, som en gudinna eller nymf. Lyfte patience från själlöst tidsfördriv till gudagöra. Jag såg att framför mig satt en mycket klok kvinna. Så gammal jag är, klappade mitt hjärta hårdare. Jag hade aldrig trott att jag skulle falla för någon i min egen ålder. Tja, hon kunde vara tio år äldre eller tio år yngre, vad spelar det för roll. Hängbröst måste hon ha i alla fall.

Jag hade trott att den här tiden var förbi. När man kom in i ett rum och såg någon som den hon var ämnad att vara. När kroppen vaknade upp.

Kvinnan tittade upp emellanåt men aldrig åt mitt håll. Hon var mycket vacker för sin höga ålder, ja, besjälad. Som om all oro fallit av. Plötsligt föll också all min oro och jag tog mig fram till hennes bord.
”Får man slå sig ner?”
Hon tittade upp, liksom förväntansfull, och log välkomnande. Fortsatte med sina kort.
”Mitt namn är Torsten Berntsson.”
Men hon höll inne med sitt namn. Jobbade mer frenetiskt med korten nu. Jag satt i en tystnad som tog ovanligt lång tid på sig att bli pinsam. Hennes sällskap var rofyllt. Jag dristade mig till en fråga:
”Tänker du stanna länge på pensionatet?”
Nu tittade hon upp igen och det var som om en ridå drogs ner i hennes ögon. Händerna stannade upp, hon såg förvirrad och litet rädd ut. Rynkorna i pannan var där nu. Förvandlingen var plågsam att se.
”Bry dig inte om mig, fortsätt med patiencen, du”, sa jag till slut.
Mina blickar drogs åter till hennes händer när hon så småningom satte dem i rörelse. Under händerna korten. Det var ingen vanlig patience. Hon la bara korten i långa rader, oberoende av färg och valör. När hon hade slut på kort på handen, föste hon ihop en rad till en hög och fortsatte lägga dessa kort i raderna. Oavsett om det var den mest avancerade patiencen i världen eller en sinnesslö kvinnas meningslösa plockande, var utgången given. Den skulle aldrig gå ut. Jag reste mig utan att ursäkta mig och gick.

(Utmaning: skriv om attraktion)