En lång räcka dagar av intighet, av vånda, av ovårdat hår och obytta lakan. En räcka veckor utan ljus, utan tillit till det där de kallar självet. Månader med sänkt blick, när varje intryck är en pina. Det är depressionen i dess yttre manifestationer. Egentligen är han död. Hela denna tid är han död och döljer det. Han måste gå på Konsum, köper folköl mest. Något att leva på. Han smyger dit vid stängningsdags, mörkret som en tunn och avig sköld. Någon gång ibland måste han ut i dagsljuset, vars strålar hakar fast med vassa hullingar i hans hjärta. Det är när han går till läkaren, som först säger sex till åtta veckor, sen säger för vissa tar det längre tid, håll ut. Redan sex till åtta veckor kändes outhärdligt. Det är tur att han är död. När han ser på det som död, bryr han sig inte. Snart har han inga kassar till tomburkarna. De samlas på alla ytor.
Han vaknar med ångest. Lagom tills Konsum ska stänga klingar den av och han smyger ut. De första veckorna tänkte han: ”Det är över!” men lärde bittert långsamt att den var där igen på morgonen, ångesten. Varje dag.
En dag vaknar han med känslan av att det finns en luftström framför andningen, som gör att han kan röra bröstkorgen utan att den sprängs. Den dagen lättar trycket över bröstet redan klockan nio. Han vågar inte tro att något hänt men dagarna börjar bli varandra olika igen och det går åt rätt håll. Nu är det inte bara läkaren som säger så, han känner det själv.
Han börjar bädda sängen. Han äter mat ibland. I omgångar samlar han ihop burkar och går och pantar på Konsum. Långsamt, långsamt återfår han sin förmåga. En dag törs han visa sig i tvättstugan. Han kan göra alla rörelser där utan att sprängas i bitar. Än är arbetet långt borta men han förstår att han ska kunna ta sig dit en dag. Han ringer i telefonen. Tar hand om gamla räkningar. Han har fortfarande besvär men det döda i honom är borta. Det är borta! Och han tänker på alla dessa dagar i bingen. All smärta. Men tankarna vill inte riktigt dit. De vill stanna i ljuset, bland de levande. Han hör till dem nu. Det är inte smärtsamt. Det är lika självklart som att han städar, att han bäddar, att han tvättar sitt hår och sin kropp. Tacksamt andas han. Obehindrat.
(Utmaning: skriv om att vara förmögen)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skönt att följa en historia/utveckling som går åt positivt håll :-)
SvaraRaderaMin hjärna gjorde en luring av den här texten och trodde först att (läste för fort) att han skulle kanske dö om 6-8 veckor - och då blev det en skön tvist att det vände åt andra hållet. Men sen såg jag ju att du faktiskt var tydlig ang. depression och "håll ut" som läkaren sa.
Usch, jag har sett det på alldeles för nära håll. Väldigt levande och trovärdigt beskrivet. Skönt med ett lyckligt slut! :)
SvaraRaderaOh så bra beskrivet! Är säker på att precis så känns det. Vilken känsla det måste vara när han kommer tillbaka till livet!
SvaraRaderaMycket, mycket bra! Känslan av att det vänder. Så är det! Mycket bra!
SvaraRaderaMin moster blev så illa däran i perioder och fick emellanåt läggas in. För mig som var runt tioårsåldern blev det skrämmande att se. Det var som om hon levde i en värld i världen.
SvaraRaderaStum och stirrande
Fin text. Jag tycker titeln är perfekt, historien oförutsägbar och väldigt bildlig. Gillar det! Jag kan nästan se mannen ta sig till Konsum som i ett töcken, eller död som du skriver.
SvaraRaderaJag imponeras över att du ständigt lyckas skriva om starka ämnen utan att det blir klyschigt!
SvaraRaderaJättebra beskrivet, känner igen mej (även om jag inte levde på folköl)- det fantastiska - att man vill stanna i ljuset.
SvaraRadera